En månad sedan sist

Jag måste åberopa ett tidigare inlägg där jag medger att jag inte längre fascineras av alla Rysslands egenheter. De är min vardag, och det kommer snarare bli så att jag kommer hem och säger "i Moskva så...". Kanske är det läge att först när jag reser här ifrån delge mina intryck?

Allra påtagligast blir det nu när jag haft besök - då märker jag vad jag tagit för givet och inte reflekterar över. Som den spektakulära tunnelbanan, sovjetisk kitsch, öldrickandet i marsjrutkan på söndagmorgonen och den totala förvirringen man måste känna då man inte förstår eller kan bli förstådd på ryska.

Moskvas totala oryskhet blir mig än mer varse efter celebert besök från Uralbergen. I Jekaterinburg är alla än mer välklädda och männen än mer artiga. Att männen håller upp dörren för en, bär sina flickvänners handväskor och reser sig upp i tunnelbanan må vara en sak - men att de sträcker ut handen för att hjälpa en dam ut från bussen? Ja det är något jag bara kan drömma om tills jag får möjlighet att resa in landets hjärta...

Att det tog mig sådan tid att besöka en rysk banja är något jag ångrar. Var på en banja i helgen med min kära syster som hade gett sig katten på att vi skulle trotsa helgens värmerekord på 34 grader genom att besöka denna helryska institution (ja, de skiljer sig från ett finskt bastubad). Vevandet av handdukar för att fördela värmen, kalla dopp i , (en för oss obefintlig) filtmössa på huvudet och teet i omklädningsrummet. Vi besökte en mycket genuin banja på en bakgård vid Astrachanskij pereulok - på framsidan sitter nakna män med handukar kring höfterna och röker och svalkar sig mellan varven. Och svalkade blev vi! Värmen på gatan tedde sig sval och vinden oh-så-frisk som virvlade runt i våra av björkrisdoftande hår.

En tur till Tula och Lev Tolstojs gods hanns också med, men mer om detta senare på slavofilistiskt.