27.11.07
Och så är det tisdag, den lediga dagen man behöver efter helgen. I söndags var jag på bröllop. Det var Johns väninna Maria, en rysk svenskalärare som gifte sig med en man i hästsvans. Jag var inte bjuden från början, men när jag hörde att John skulle på bröllop, ville jag såklart också följa med…
Vi åkte med tunnelbanan ganska långt på den orangea linjen söderut. Därefter stod en gammal tysk eller holländsk skidbuss från sjuttiotalet och väntade på bröllopsgästerna. Ännu en halvtimmas färd genom Obebyggelse, varvat med bebyggelse. Själva kyrkan låg inklämd mellan några byggprojekt ute på ett fält. Det visade sig sedan att prästen var en nära vän till brudparet. Annars var kyrkan inte särskilt märkvärdig. Men ceremonin var fin. Hela församlingen stod vända åt samma håll, framåt mot det allra heligaste, och prästen med ryggen mot alla. Predikandet skedde på kyrkoslaviska, som jag dock läst 3 högskolepoäng av, men inte kommer ihåg… Melodiskt, och vid varje utdragen stavelse gjorde alla korstecknet och bugade.
I lördags var jag på marknad, och köpte sedan garn. Karolina, vår kära finska vän har startat en trend. Följde med henne och några av hennes vänner till en stor affär med massor av olika små bås. I ett par sålde de garn. Jag köpte ett orange-regnbågsfärgat. Det skall bli en halsduk, som jag hoppas blir klar innan det blir sommar. Men det är svårt att sluta sticka när man väl börjat… Jag har i alla fall vett att sluta om det händer något annat, till exempel om vodkan kommer fram! På lördagskvällen hade John gjort potatisgratäng. Vi åt, och det slutade som det brukar, hos tyskarna mittemot. Ni anar inte hur många tyskar det vimlar av överallt.
Igår kom Internet-Vova förbi och ville ha betalt för ännu en månad av internet. Jag väntade honom inte förrän på måndagen, så jag var som bäst i färd att prata i telefon på skype, och hade en massa fönster öppna. Emellertid föröker jag övertyga honom om att jag inte vill ha internet längre. Det funkar så sporadiskt, och jag använder det så sällan. Vet inte om han trodde mig (jag kommer tjuva på det trådlösa nere i cafét i källaren istället), men kopplade i alla fall ned mig. Sladden sitter dock fortfarande i, så det lokala nätverket med TV och alla filmer finns kvar!
Idag har varit en riktigt trevlig dag. Jag och grannen begav oss hyfsat tidigt i förmiddags till Pusjkinska konstmuseumet. Det var inte jätte stort, bara tre våningar med en 10 salar på varje våning. Monet, Dega, Cezanne mfl. Mycket underhållande. Tanja blev dock lite trött, men jag skulle kunna ha gått ett varv till! Får åka tillbaka en annan gång. Dessutom har vi köpt teaterbiljetter, Tjechov såklart! Och även till Svansjön. På universitetet har de ett litet bås där det säljer superbilliga biljetter till utvalda föreställningar. Här finns o ä n d l i g t många teatrar. Det är bara för svårt att veta var man skall börja. Så nu har vi börjat, och har en lista på vad vi behöver ha sett, innan vi åker hem igen.
Tuesday, November 27, 2007
Friday, November 23, 2007
Förhärliganden
23.11.07
Sitter och dricker lite te och lyssnar, inte på radion, utan på vattenkokaren som kokar. Jag säger bara, mitt vattenfilter var en god investering!
Har kommit hem från en kortare utflykt på stan. Tatiana hade hittat en organiserad utflykt på sin fakultet. Själv kunde hon inte åka, för hon har lektion ganska länge på fredagarna. Det bar av till Kreml, och samlingen de har där med diamanter och guld. Stora oslipade diamanter och guldklimpar låg på display. Dessutom slipade stenar, i högar, och utsökta smycken. Tsarkronan, och lite andra smycken som Tsarinnorna burit visades också stolt upp. Guiden kunde inte nog pointera hur detta var den dyraste och bästa samlingen i världen, här, i Moskva! Jag tycker allt att de har en benägenhet att framhäva sig själva här. Egentligen inte sig själva, utan sin nationalitet, och sin identitet. Som om den skulle vara ifrågasatt. Och visst, det är just det som den är! De har verkligen haft världen emot sig, och samtidigt sig själva, andra folk och kulturer. Rysslands identitet… De måste leva på äran från fornstora dagar. Om det så är Peter den Stores Imperium, eller kommunismen.
Igår överraskade vi John på födelsedagen med champagne (märk väl, John dricker ej..), tårta, hjärtformade ballonger och presenter. Det hela slutade med att vi blåste upp kondomer och lekte i korridoren. Jag gick fram till vakten, med min lilla present till honom, men han var sur som ett rönnbär och sa inte tack, utan, Jag behöver inget sådant… Vi kan dra två slutsatser av det uttalandet.
Den sista kondomen, gav vi till paret ovanför som hade underliga ljud för sig.
Utanför fönstret ser jag en bil som galet snurrar runt runt runt. De brukar ordna illegala race tävlingar här utanför har jag fått mig informerat. Helt idiotiskt. Själv springer jag över gatan, även om det är grönt ljus, och inte en skenande bil i sikte. Men kommer det väl en bil, så är det bäst att inte vara renen på vägen…
Sitter och dricker lite te och lyssnar, inte på radion, utan på vattenkokaren som kokar. Jag säger bara, mitt vattenfilter var en god investering!
Har kommit hem från en kortare utflykt på stan. Tatiana hade hittat en organiserad utflykt på sin fakultet. Själv kunde hon inte åka, för hon har lektion ganska länge på fredagarna. Det bar av till Kreml, och samlingen de har där med diamanter och guld. Stora oslipade diamanter och guldklimpar låg på display. Dessutom slipade stenar, i högar, och utsökta smycken. Tsarkronan, och lite andra smycken som Tsarinnorna burit visades också stolt upp. Guiden kunde inte nog pointera hur detta var den dyraste och bästa samlingen i världen, här, i Moskva! Jag tycker allt att de har en benägenhet att framhäva sig själva här. Egentligen inte sig själva, utan sin nationalitet, och sin identitet. Som om den skulle vara ifrågasatt. Och visst, det är just det som den är! De har verkligen haft världen emot sig, och samtidigt sig själva, andra folk och kulturer. Rysslands identitet… De måste leva på äran från fornstora dagar. Om det så är Peter den Stores Imperium, eller kommunismen.
Igår överraskade vi John på födelsedagen med champagne (märk väl, John dricker ej..), tårta, hjärtformade ballonger och presenter. Det hela slutade med att vi blåste upp kondomer och lekte i korridoren. Jag gick fram till vakten, med min lilla present till honom, men han var sur som ett rönnbär och sa inte tack, utan, Jag behöver inget sådant… Vi kan dra två slutsatser av det uttalandet.
Den sista kondomen, gav vi till paret ovanför som hade underliga ljud för sig.
Utanför fönstret ser jag en bil som galet snurrar runt runt runt. De brukar ordna illegala race tävlingar här utanför har jag fått mig informerat. Helt idiotiskt. Själv springer jag över gatan, även om det är grönt ljus, och inte en skenande bil i sikte. Men kommer det väl en bil, så är det bäst att inte vara renen på vägen…
Wednesday, November 21, 2007
Gi Vakt!
21.11.07
På varje våningsplan sitter det en vakt och sover. Igår kväll satt vår kära vakt inte och sov, utan våldgästade mig och Tatiana.
Tisdagen ägnades först åt att åka till Danilovskij Klostret. Både jag och grannen är lediga på tisdagar, så det är svårt att smyga iväg någonstans utan att hon märker det… Efter att ha tagit lite kort, springer en man andfått ikapp oss, och meddelar att det är absolut förbjudet att ta kort här. Det finns inga skyltar utsatta, men hans kompis kamera, hade vakterna helt sonika tagit och slängt i marken när de upptäckte honom.
Vi kom fram i skymningen, och gick runt lite. Tatiana är sann ortodox, och gör korstecknet flera gånger, och bugar, framför ikoner, och både vid ingång och utgång ur kyrkorna. Själv täcker jag bara plikttroget huvudet. Män måste vara barhuvade, och kvinnor kyla sig.
Påvägen tillbaka till universitetet, vid grindarna, möter vi vakterna som är på rast. Tatiana har såklart bekantat sig med dem under lunchen, då de stod i köket och lagade mat. De står och pratar en stund, och säger sedan att de kommer och hälsar på med Tårta och Champagne. Champagne såg jag inte en skymt utav, men tror du inte att de kommer klockan elva på kvällen, när jag som bäst sitter och förfinar läxan inför morgondagen, med en rosa tårta!
Tatiana ser lite skrämd ut, kommer ställer sig i dörröppningen till mitt rum och säger med hög röst att Sofia, vi har GÄSTER, kom in till mig. Attans, där kom jag inte undan. Klockan är elva på kvällen, så självklart är jag jättetrött… Sätter mig och äter tårtan, och lyssnar medan den ena vakten (de är två stycken, i min ålder) håller låda. De båda stöter något kollosalt på Tatiana, och hon gör inget för att direkt avstyra det. Jag sitter och väntar in en paus, så jag kan gå. Men han slutar aldrig att prata. Tillslut ställde jag mig bara upp och sa att jag var tvungen att gå. Stackars Tanja. Hon kom in en tjugo minuter senare och pustade ut… Hon är tjugofyra, och beklagade sig över hur omogna de var. Enligt henne, är de bästa männen i trettioårsåldern, och jag kan inte annat än att hålla med…
Den mest tystlåtna av dem båda, var nog uppriktigt besviken över att Tatiana avslog hans uppriktiga frieri…
De bor sex män i ett rum, och jobbar dygn i streck, för ett jobb som en övervakningskamera gör bättre.
Men det bästa är ändå att de klagade så mycket på Ryssland, och vad hon gör, men de kan inte annat än att älska henne!
Idag gick jag dessutom och köpte en radio. Den är liten, men effektiv! Just nu lyssnar jag på ett program om alkoholism, dryckesvanor, och alkoholpolitik. Medborgare ringer in, och blir utskällda för allt de säger av programledaren… En tv blir det nog inte av att jag hyr. Uthyraren är aldrig där.
På varje våningsplan sitter det en vakt och sover. Igår kväll satt vår kära vakt inte och sov, utan våldgästade mig och Tatiana.
Tisdagen ägnades först åt att åka till Danilovskij Klostret. Både jag och grannen är lediga på tisdagar, så det är svårt att smyga iväg någonstans utan att hon märker det… Efter att ha tagit lite kort, springer en man andfått ikapp oss, och meddelar att det är absolut förbjudet att ta kort här. Det finns inga skyltar utsatta, men hans kompis kamera, hade vakterna helt sonika tagit och slängt i marken när de upptäckte honom.
Vi kom fram i skymningen, och gick runt lite. Tatiana är sann ortodox, och gör korstecknet flera gånger, och bugar, framför ikoner, och både vid ingång och utgång ur kyrkorna. Själv täcker jag bara plikttroget huvudet. Män måste vara barhuvade, och kvinnor kyla sig.
Påvägen tillbaka till universitetet, vid grindarna, möter vi vakterna som är på rast. Tatiana har såklart bekantat sig med dem under lunchen, då de stod i köket och lagade mat. De står och pratar en stund, och säger sedan att de kommer och hälsar på med Tårta och Champagne. Champagne såg jag inte en skymt utav, men tror du inte att de kommer klockan elva på kvällen, när jag som bäst sitter och förfinar läxan inför morgondagen, med en rosa tårta!
Tatiana ser lite skrämd ut, kommer ställer sig i dörröppningen till mitt rum och säger med hög röst att Sofia, vi har GÄSTER, kom in till mig. Attans, där kom jag inte undan. Klockan är elva på kvällen, så självklart är jag jättetrött… Sätter mig och äter tårtan, och lyssnar medan den ena vakten (de är två stycken, i min ålder) håller låda. De båda stöter något kollosalt på Tatiana, och hon gör inget för att direkt avstyra det. Jag sitter och väntar in en paus, så jag kan gå. Men han slutar aldrig att prata. Tillslut ställde jag mig bara upp och sa att jag var tvungen att gå. Stackars Tanja. Hon kom in en tjugo minuter senare och pustade ut… Hon är tjugofyra, och beklagade sig över hur omogna de var. Enligt henne, är de bästa männen i trettioårsåldern, och jag kan inte annat än att hålla med…
Den mest tystlåtna av dem båda, var nog uppriktigt besviken över att Tatiana avslog hans uppriktiga frieri…
De bor sex män i ett rum, och jobbar dygn i streck, för ett jobb som en övervakningskamera gör bättre.
Men det bästa är ändå att de klagade så mycket på Ryssland, och vad hon gör, men de kan inte annat än att älska henne!
Idag gick jag dessutom och köpte en radio. Den är liten, men effektiv! Just nu lyssnar jag på ett program om alkoholism, dryckesvanor, och alkoholpolitik. Medborgare ringer in, och blir utskällda för allt de säger av programledaren… En tv blir det nog inte av att jag hyr. Uthyraren är aldrig där.
Sunday, November 18, 2007
Helg
18.11.07
I helgen har jag förstrött mig. Började med att gå på bio i fredagskväll med John.
http://vision.rambler.ru/users/paradisegroup/1/63/
Filmen handlar om en kille som blir hopplöst förälskad i en gift kvinna. Han stalkar henne till Holland... En måbra film, utan det där smöriga måbra slutet. Han får henne inte i slutet.
Det blev en riktigt dejt, med middag på en jättegod sushirestaurang.
Efter filmen gick vi sedan och handlade böcker. Men ni skall vet att det inte är lätt att hitta det man söker. Det finns ingen ordning över huvudtaget. I bokaffären på fakulteten, där de varje dag ställer upp böckerna på nytt på sina bord de fått sig tilldelade, där kan jag förstå att det inte är superordning. Men på en av de största bokvaruhusen? Det som är bra, är att man måste gå runt runt, och hittar böcker man annars inte skulle stött på!
Nu har jag varit på röda torget också. Moskvas trademark. Över en månad i stan, och det är först nu jag sett det riktiga Moskva!
På tal om det riktiga Moskva, så åkte jag och Anders ut för att second hand shoppa.
Vi irrade runt i ett industriområde halva dagen, för att sedan ha den rakt framför näsan. Men då var affären vi sökt, stängd.
Fork Forever
Som tur var hittade vi en annan affär på vägen, där de sålde kläder i lösvikt. En 650 kr/kg. Det var kläder från europa, och jag är banne mig säker på att det är myrorna eller emmaus som skickat kläderna till behövande här. Så kommer jag och köper två koftor… Men det största fyndet låg på gatan. Vi kom försent till en marknad, och det var bara ett par gummor och gubbar kvar. På en filt i snön låg en fin skinnväska, om än inte i bästa skick. Men för 50 rubel, är jag inte kräsen. Men jag hade kunnat få 10 cigg paket med Lenin för samma summa! Nostalgia heter de, och Anders köpte ett paket för den fina förpackningens skull.
På kvällen åt vi mat hos grannen, som sig bör på lördagarna. Det har blivit lite av en tradition. Tatiana lagade den Litauiska nationalrätten. Som palt ungefär, men med köttfärs i. Alla utom två disintegrerades i vattnet…
Kvällen, för min del, slutade med att Vova eldade socker och absint…
I helgen har jag förstrött mig. Började med att gå på bio i fredagskväll med John.
http://vision.rambler.ru/users/paradisegroup/1/63/
Filmen handlar om en kille som blir hopplöst förälskad i en gift kvinna. Han stalkar henne till Holland... En måbra film, utan det där smöriga måbra slutet. Han får henne inte i slutet.
Det blev en riktigt dejt, med middag på en jättegod sushirestaurang.
Efter filmen gick vi sedan och handlade böcker. Men ni skall vet att det inte är lätt att hitta det man söker. Det finns ingen ordning över huvudtaget. I bokaffären på fakulteten, där de varje dag ställer upp böckerna på nytt på sina bord de fått sig tilldelade, där kan jag förstå att det inte är superordning. Men på en av de största bokvaruhusen? Det som är bra, är att man måste gå runt runt, och hittar böcker man annars inte skulle stött på!
Nu har jag varit på röda torget också. Moskvas trademark. Över en månad i stan, och det är först nu jag sett det riktiga Moskva!
På tal om det riktiga Moskva, så åkte jag och Anders ut för att second hand shoppa.
Vi irrade runt i ett industriområde halva dagen, för att sedan ha den rakt framför näsan. Men då var affären vi sökt, stängd.
Fork Forever
På kvällen åt vi mat hos grannen, som sig bör på lördagarna. Det har blivit lite av en tradition. Tatiana lagade den Litauiska nationalrätten. Som palt ungefär, men med köttfärs i. Alla utom två disintegrerades i vattnet…
Kvällen, för min del, slutade med att Vova eldade socker och absint…
Wednesday, November 14, 2007
Äta hundar?
14.11.07
Det var när jag läste Tjechovs ”Ivanov” som jag först blev intresserad av ryskt vardagsliv, och ryska traditioner. Jag blev bara så förbluffad när de hällde ned sylt i teet, och rörde om. Ryssar gör lite som de vill.
Så, när jag häromveckan blev erbjuden sylt, när jag satt och rörde runt i teet hos Tatiana, hoppade mitt hjärta över några slag. Det var för just den här stunden, den här verkligheten, som jag började läsa ryska…
Idag doppade jag själv ned lite hallonsylt i teet. Det är gott, men smakar mest varm saft, och inte te.
Idag var jag och tittade lite i affärerna i köpcentret vid Ramstore. Men jag hittade inget. Det var mest dyrt, och fult. Men jag köpte i alla fall ett par supersöta knästrumpor för halva priset av en kofta jag tittade på… Ibland har man väl sina prioriteringar lite fel.
Nu skall jag antingen titta klart på ”Как я съел собаку”, eller ”Hur jag åt upp en hund”, av Grisjkovets. Dramatikern som är så populär just nu. Intressant, för jag gillar verkligen hans pjäser (de jag har sett), men så upptäckte jag att det är samma Grisjkovets som skrivit en bok som jag INTE gillade… Jaja, han är väl duktigare skådespelare och dramatiker, än författare!
Det var när jag läste Tjechovs ”Ivanov” som jag först blev intresserad av ryskt vardagsliv, och ryska traditioner. Jag blev bara så förbluffad när de hällde ned sylt i teet, och rörde om. Ryssar gör lite som de vill.
Så, när jag häromveckan blev erbjuden sylt, när jag satt och rörde runt i teet hos Tatiana, hoppade mitt hjärta över några slag. Det var för just den här stunden, den här verkligheten, som jag började läsa ryska…
Idag doppade jag själv ned lite hallonsylt i teet. Det är gott, men smakar mest varm saft, och inte te.
Idag var jag och tittade lite i affärerna i köpcentret vid Ramstore. Men jag hittade inget. Det var mest dyrt, och fult. Men jag köpte i alla fall ett par supersöta knästrumpor för halva priset av en kofta jag tittade på… Ibland har man väl sina prioriteringar lite fel.
Nu skall jag antingen titta klart på ”Как я съел собаку”, eller ”Hur jag åt upp en hund”, av Grisjkovets. Dramatikern som är så populär just nu. Intressant, för jag gillar verkligen hans pjäser (de jag har sett), men så upptäckte jag att det är samma Grisjkovets som skrivit en bok som jag INTE gillade… Jaja, han är väl duktigare skådespelare och dramatiker, än författare!
Monday, November 12, 2007
Rysk humor
12.11.07
Inatt var det kallt, och när jag vaknade yrde snön utanför fönstret. Efter dagens lektioner, tyckte jag att det passade bra att gå till affären för att införskaffa soppingredienser. I köpcentret hittade jag också en teafffär. Självklart köpte jag ”Rasputin” teet. En blandning av svart och grönt te, med malva, jordgubb och bergamott. En riktig höjdare!
På tal om höjdare, i lördags var vi på en riktigt trevlig klubb. Sixteen tons hette den. Det var pub på nedervåningen, och dansgolv på övervåningen. Inträdet var 400 rubel, men det skulle ju ändå bli dyrare om vi tog en taxi någon annanstans. Tunnelbanan slutar att gå redan vid ett. Stämpeln var gjord av uv-bläck, sånt där som lyser så häftigt i mörkret! Men det var inte det bästa. Musiken var jätteskön, drum and base som du aldrig hört det förut. Litet, mysigt dansgolv, skön ale som ”stor stark” och utan att kosta skjortan. Vi fick dock värma upp med lite tequila, eftersom det tagit sådan tid att komma fram. Vi var ett gäng, och att få alla att samla ihop sig för avfärd var inte lätt…
Det var bara jag och Anders kvar tillslut. De andra åkte hem en efter en.
Tidigare på kvällen hade John lovat alla (jag vette fan hur det gick till) att jag skulle bjuda på pannkakor. De var så imponerade, Kan du steka sådana där tunna? Eh, jag trodde det, men med en publik är det svårare. De sista blev åtminstone bra.
Det är först när man åker taxi genom staden som man förstår hur stort Moskva egentligen är. Tunnelbanan har väl sin charm den med, men man missar alla ståtliga upplysta skyskrapor och långa broar.
Dagen efter skulle vi till Nya Tretiakov museumet. Jag har varit där en gång förut, men det var många som var sugna på att se Malevitj svarta kvadrat. Kön var dock enorm när vi kom fram vid halv tre tiden. Ryssar verkar inte ha något problem med att stå i kö. Och kön såg verkligen ut att räcka hela dagen. Vi gick ut i parken istället och fotograferade skulpturer.
Gorkij Parken ligger alldeles mitt emot museumet, med en stor nöjespark inkluderad. Jag hoppade upp och ned av förtjusning, Kom igen! Vi går dit! Snälla? Men vår kära Djingiz frös och ville bara hem. Han kan verkligen förstöra stämningen. Men jag lyckades övertala honom att gå till en kyrka istället. Så vi promenerade lite. På vägen låg Franska ambassaden. Oj vilket hus de fått sig tilldelade!
När vi kom hem käkade vi, och kollade på ryska ”Little Brittain”, ”Nasha Russia”, aka Vårt Ryssland. Riktigt kul!
Nu skall jag gå och läsa ”ensemle, c’est tout” av Anna Gavalda, men på ryska då förståss. Det moderna ryska litteraturspråket är ändå byggt på Franskans syntax, så jag kommer ganska nära orginalet… De har just haft en rysk picknick, så jag svävar inte alltför långt bort.
Inatt var det kallt, och när jag vaknade yrde snön utanför fönstret. Efter dagens lektioner, tyckte jag att det passade bra att gå till affären för att införskaffa soppingredienser. I köpcentret hittade jag också en teafffär. Självklart köpte jag ”Rasputin” teet. En blandning av svart och grönt te, med malva, jordgubb och bergamott. En riktig höjdare!
På tal om höjdare, i lördags var vi på en riktigt trevlig klubb. Sixteen tons hette den. Det var pub på nedervåningen, och dansgolv på övervåningen. Inträdet var 400 rubel, men det skulle ju ändå bli dyrare om vi tog en taxi någon annanstans. Tunnelbanan slutar att gå redan vid ett. Stämpeln var gjord av uv-bläck, sånt där som lyser så häftigt i mörkret! Men det var inte det bästa. Musiken var jätteskön, drum and base som du aldrig hört det förut. Litet, mysigt dansgolv, skön ale som ”stor stark” och utan att kosta skjortan. Vi fick dock värma upp med lite tequila, eftersom det tagit sådan tid att komma fram. Vi var ett gäng, och att få alla att samla ihop sig för avfärd var inte lätt…
Det var bara jag och Anders kvar tillslut. De andra åkte hem en efter en.
Tidigare på kvällen hade John lovat alla (jag vette fan hur det gick till) att jag skulle bjuda på pannkakor. De var så imponerade, Kan du steka sådana där tunna? Eh, jag trodde det, men med en publik är det svårare. De sista blev åtminstone bra.
Det är först när man åker taxi genom staden som man förstår hur stort Moskva egentligen är. Tunnelbanan har väl sin charm den med, men man missar alla ståtliga upplysta skyskrapor och långa broar.
Dagen efter skulle vi till Nya Tretiakov museumet. Jag har varit där en gång förut, men det var många som var sugna på att se Malevitj svarta kvadrat. Kön var dock enorm när vi kom fram vid halv tre tiden. Ryssar verkar inte ha något problem med att stå i kö. Och kön såg verkligen ut att räcka hela dagen. Vi gick ut i parken istället och fotograferade skulpturer.
Gorkij Parken ligger alldeles mitt emot museumet, med en stor nöjespark inkluderad. Jag hoppade upp och ned av förtjusning, Kom igen! Vi går dit! Snälla? Men vår kära Djingiz frös och ville bara hem. Han kan verkligen förstöra stämningen. Men jag lyckades övertala honom att gå till en kyrka istället. Så vi promenerade lite. På vägen låg Franska ambassaden. Oj vilket hus de fått sig tilldelade!
När vi kom hem käkade vi, och kollade på ryska ”Little Brittain”, ”Nasha Russia”, aka Vårt Ryssland. Riktigt kul!
Nu skall jag gå och läsa ”ensemle, c’est tout” av Anna Gavalda, men på ryska då förståss. Det moderna ryska litteraturspråket är ändå byggt på Franskans syntax, så jag kommer ganska nära orginalet… De har just haft en rysk picknick, så jag svävar inte alltför långt bort.
Saturday, November 10, 2007
European Medical Center
Så, nu har man varit hos doktorn också. Efter att ha hört skräckhistorier från Karin i klassen, om vad den ryska kliniken här på campus hade för metoder, bestämde jag mig för att satsa på något annat. Karin hade kommit in med öroninflammation. De stack då in tjära i öronen på henne. I väntrummet blev hon dock smittad av influensan. Nästa gång hon kom tillbaka, lindade de in tungan i bandage, blåste ut en tänsticka, och stack ned den i halsen på henne. Efter det, stoppade de in en stålsak i näsan, som var ansluten till en UV-strålningsmaskin. Hur hon ställde upp på allt detta är över mitt förstånd!
Jag trodde i alla fall att jag hade fått problem med njurarna, för jag hade ont i ryggen. Fick med mig John, och tillsammans åkte vi in till The European Medical Center. John har en kompis som jobbat där som tolk, så vi fick reda på av henne till vilken doktor vi skulle vända oss. Hon varnade om att det kunde bli dyrt. Riktigt dyrt. Men har man en försäkring, så har man.
Vi var framme vid kliniken vid halv fyra tiden, men de hade först tid vid halv åtta. Turligt nog låg Bulgakov Museumet alldeles runt knuten.
Det har gratis inträde, och drivs av riktiga entusiaster. Lite memorabilia, tavlor och ett café. Vi satte oss på cafét och läste. John lite Bulgakov som han hittade i en bokhylla, och jag, min framtidsroman om livet i Moskva år 2042.
Toaletten på muséet. Glasskiva i taket, där det låg fotografier, och tidningar på väggarna.
Det var verkligen svinkallt ute, dagens lägsta skulle vara -7. Det känndes i märg och ben. För att inte helt ruinera oss på en liten macka på nått café någonstans, tog vi en liten kebabliknade rulle på ett av de många gatustånden. Sen köpte vi bullar på ett riktigt franskt boulangerie. De hade till och med gratistidningen "The Moscow News" på franska, "Courrier de Russie" eller nått sånt... Det var fina bullar.
Sedan satte vi oss och väntade på doktorn. Han var lite sen, men sen rullade allt på. Han var riktigt nogrann. Det blev ultraljud och hela köret. Men jag var frisk som en nötkärna. Måste vara de här sängarna som förstört mig... Han började tala om orthopedic surgery.. Hehe, jag väntar nog tills jag kommer hem, och låter Johan massera mig istället.
Hela räkningen, gick på 10000 rubel, eller snarare 3000 kr. Men de var alla så trevliga, och allt flöt på så väl. Doktorn följde mig till alla rum, väntade utanför, och sedan tillbaka till honom. Jag fick bilderna på mina njurar att ta med hem. Utan extra kostnad. Något fint att hänga på väggen.
När jag kom hem halv elva på kvällen, rusade min granne ut ur sitt rum. Hon hade varit hur orolig som helst! Inte hade jag tänkt på att meddela henne om var jag hållit hus. Hon är 23, och hon gillar att behandla mig som en liten, liten syster känns det som. Men hon vill bara väl.
Jag trodde i alla fall att jag hade fått problem med njurarna, för jag hade ont i ryggen. Fick med mig John, och tillsammans åkte vi in till The European Medical Center. John har en kompis som jobbat där som tolk, så vi fick reda på av henne till vilken doktor vi skulle vända oss. Hon varnade om att det kunde bli dyrt. Riktigt dyrt. Men har man en försäkring, så har man.
Vi var framme vid kliniken vid halv fyra tiden, men de hade först tid vid halv åtta. Turligt nog låg Bulgakov Museumet alldeles runt knuten.
Det har gratis inträde, och drivs av riktiga entusiaster. Lite memorabilia, tavlor och ett café. Vi satte oss på cafét och läste. John lite Bulgakov som han hittade i en bokhylla, och jag, min framtidsroman om livet i Moskva år 2042.
Toaletten på muséet. Glasskiva i taket, där det låg fotografier, och tidningar på väggarna.Det var verkligen svinkallt ute, dagens lägsta skulle vara -7. Det känndes i märg och ben. För att inte helt ruinera oss på en liten macka på nått café någonstans, tog vi en liten kebabliknade rulle på ett av de många gatustånden. Sen köpte vi bullar på ett riktigt franskt boulangerie. De hade till och med gratistidningen "The Moscow News" på franska, "Courrier de Russie" eller nått sånt... Det var fina bullar.
Sedan satte vi oss och väntade på doktorn. Han var lite sen, men sen rullade allt på. Han var riktigt nogrann. Det blev ultraljud och hela köret. Men jag var frisk som en nötkärna. Måste vara de här sängarna som förstört mig... Han började tala om orthopedic surgery.. Hehe, jag väntar nog tills jag kommer hem, och låter Johan massera mig istället.
Hela räkningen, gick på 10000 rubel, eller snarare 3000 kr. Men de var alla så trevliga, och allt flöt på så väl. Doktorn följde mig till alla rum, väntade utanför, och sedan tillbaka till honom. Jag fick bilderna på mina njurar att ta med hem. Utan extra kostnad. Något fint att hänga på väggen.
När jag kom hem halv elva på kvällen, rusade min granne ut ur sitt rum. Hon hade varit hur orolig som helst! Inte hade jag tänkt på att meddela henne om var jag hållit hus. Hon är 23, och hon gillar att behandla mig som en liten, liten syster känns det som. Men hon vill bara väl.
Thursday, November 8, 2007
Champinjoner
8.11.07
Nu har det blivit kallt. Vattenpölarna har frusit till is, och det är 3 grader kallt. Konstigt, för det känns som att man skall frysa öronen av sig (eller snarare näsan, för det är den enda kroppsdelen som inte är täckt). Jag väntar med spänning på -30… Skall försöka hinna med allt turistande, innan pölarna fryser till tundra.
Häromdagen, eller snarare kvällen, gick jag och min kära granne på promenad genom staden. Vi hoppade av vid Leninbiblioteket. Utanför den ståtliga byggnaden stod en staty, föreställande en sittande man i skägg. Åh! Titta Lenin! Utbrister Tatiana. Men det var ju Dostojevskij i egen hög person! Hon tror att alla statyer föreställer Lenin…
Vi gick runt ganska länge, och det värsta var att hon ville fotografera allt. Det skulle väl ha varit ok, om inte JAG först var tvungen att stå modell, och sedan hon, bredvid varje sevärdhet.
Vårt mål var Röda Torget. Tänka sig, jag har inte varit där ännu… Vi kom aldrig ända fram. Det var lite för kallt, tyckte i alla fall jag, och så föreslog Tatiana, när vi kom fram till en tunnelbanestation, att vi kanske skulle dra oss hemåt ändå.
Annars har mitt brottande med byråkratin lönat sig. Om två veckor får jag mitt nya visum, och alla papper jag behöver för att lagligt bo och studera här är i sin ordning! Fast det är väl bara att vänta, innan de kallar från rum 11 igen. Det är det värsta rummet. I fredags var jag där. Det var öppet, och den ansvariga satt sysslolös vid sitt skrivbord. Men nej, på tisdag måste jag komma tillbaka. Så det gjorde jag, men kom för tidigt. Först klockan tre fick jag komma. Hon satt bara där, gjorde ingenting. Lägg till att hon alltid ser så arg ut, och du har din mardröm, right there.
Ingenting förvånar mig längre. Är det något som inte fungerar, inte finns, eller för den delen finns, så accepterar jag det bara. Det är väl så de flesta ryssar ställer sig inför livets banaliteter. Sedan kan de bli upprörda över viktigare saker. Frågan är om antalet champinjoner en kund köper, bör placeras i den första eller andra kategorin. Damen på marknaden blev i alla fall väldigt upprörd, om en leendes upprörd, över att jag bara ville köpa fem stycken. ”Av det blir det då ingen sallad” sa hon, och lade i ett gäng extra. Jag har dem fortfarande kvar i kylen…
Nu har det blivit kallt. Vattenpölarna har frusit till is, och det är 3 grader kallt. Konstigt, för det känns som att man skall frysa öronen av sig (eller snarare näsan, för det är den enda kroppsdelen som inte är täckt). Jag väntar med spänning på -30… Skall försöka hinna med allt turistande, innan pölarna fryser till tundra.
Häromdagen, eller snarare kvällen, gick jag och min kära granne på promenad genom staden. Vi hoppade av vid Leninbiblioteket. Utanför den ståtliga byggnaden stod en staty, föreställande en sittande man i skägg. Åh! Titta Lenin! Utbrister Tatiana. Men det var ju Dostojevskij i egen hög person! Hon tror att alla statyer föreställer Lenin…
Vi gick runt ganska länge, och det värsta var att hon ville fotografera allt. Det skulle väl ha varit ok, om inte JAG först var tvungen att stå modell, och sedan hon, bredvid varje sevärdhet.
Vårt mål var Röda Torget. Tänka sig, jag har inte varit där ännu… Vi kom aldrig ända fram. Det var lite för kallt, tyckte i alla fall jag, och så föreslog Tatiana, när vi kom fram till en tunnelbanestation, att vi kanske skulle dra oss hemåt ändå.
Annars har mitt brottande med byråkratin lönat sig. Om två veckor får jag mitt nya visum, och alla papper jag behöver för att lagligt bo och studera här är i sin ordning! Fast det är väl bara att vänta, innan de kallar från rum 11 igen. Det är det värsta rummet. I fredags var jag där. Det var öppet, och den ansvariga satt sysslolös vid sitt skrivbord. Men nej, på tisdag måste jag komma tillbaka. Så det gjorde jag, men kom för tidigt. Först klockan tre fick jag komma. Hon satt bara där, gjorde ingenting. Lägg till att hon alltid ser så arg ut, och du har din mardröm, right there.
Ingenting förvånar mig längre. Är det något som inte fungerar, inte finns, eller för den delen finns, så accepterar jag det bara. Det är väl så de flesta ryssar ställer sig inför livets banaliteter. Sedan kan de bli upprörda över viktigare saker. Frågan är om antalet champinjoner en kund köper, bör placeras i den första eller andra kategorin. Damen på marknaden blev i alla fall väldigt upprörd, om en leendes upprörd, över att jag bara ville köpa fem stycken. ”Av det blir det då ingen sallad” sa hon, och lade i ett gäng extra. Jag har dem fortfarande kvar i kylen…
Monday, November 5, 2007
Snön har fallit..
3.11.07
Det finns många hemlösa hundar här.
Det är som om de är en enda stor, borttappad familj, för de ser likadana ut. I fredags såg jag dem alla samlade. Utan för Ramstore satt dom, och inne i tunnelbanan låg det två stycken och gottade sig. En tjej gick fram och gav dem varsin halv pirog, men båda tittade bara slött på den, och lade sig sedan att sova igen…
Har sett filmen Ett hundhjärta två gånger nu. Baserad på Bulgakovs bok med samma namn. En läkare får syn på en hemlös hund, och tar med den hem för att utföra en högst oetisk operation. Vad väntar inte dessa små jyckar? Jag har god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.
I tunnelbanan, i gångarna mellan stationerna, står det alltid någon gumma och säljer något. Det kan vara randiga tröjor, lysande gadgets, blommor, och som idag, KATTUNGAR! Jag kan inte sluta tänka på det. Vad händer med dem som inte blir sålda? Vad händer med dem som blir det? Jag hade god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.
Igår lärde jag känna de resterande i min korridor. Tyskar och en polska. Vi satt hos Tatiana och drack lite vodka med Vova, och rätt som det är har hela korridoren samlats. Inlagd gurka på det, och det kan inte bli annat än en lyckad kväll. Men vad är det egentligen med folk som inte kan kännas vid att man träffats förut? Olivier, den mest tyska tysken, ser jag överallt. Vi har samma bekanta, och tog det ryska språktestet första dagen tillsammans. Sen säger han förvånat, att har du bott här i tre veckor, och jag har inte stött på dig förut??
Eftersom det var lördag tyckte jag inte att jag kunde sitta hemma och göra läxor. Bestämde mig istället tillslut att åka till en kyrka, kristi frälsares, eller något sådant, och sedan därifrån hitta ett trevligt museum att besöka.
Kyrkan är återuppbyggd någon gång på 1990-talet, men självklart i den sanna moskovitiska andan med förgyllda lökkupoler. Tunnelbanestationen ligger alldeles under kyrkan, så det var inte svårt att hitta. Kön in var dock enorm, så jag bestämde mig för att inte gå in. Istället gick jag runt och betraktade utsikten från en närliggande bro, och frös såklart huvudet av mig. Idag kom den riktiga kylan. Funderade en liten stund på vilket museum jag skulle välja. Antingen The Pusjkin Museum of fine arts, eller Det statliga Galleriet, Ilja Glazunov Galleriet. Tyckte att galleriet verkade mest lockande, och Pusjkin muséet huserar mest utländsk konst, om än högklassig. Det var ett klokt val, visade det sig, eftersom kön till Pusjkinmusét sträckte sig i oändlighet! Dock blev jag lite sugen, det måste ju vara riktigt bra om så många väntar utanför i kylan…
5.11.10
Igår var helgdag. Revolutionsdagen, den 7 nov, har officiellt ersatts av dagen för Förenandet av Rysslan, eller hur man nu skall översätta det. Det fina i kråksången är att, eftersom helgdagen infaller på en helgdag, flyttas den utlovade lediga dagen, till närmste vardag. Jag, Djingiz, John, Vova och Tanja hade bestämt att vi skulle gå på museum denna dag. Tretiakov Galleriet. Moskvas mest kända museum. Där fanns det massa rysk konst från främst 1800-talet, men också de som sträckte sig in på 1900-talet. Jag tror att de resterande snabbt ångrade att de tagit med mig. John berättade glatt om min historia nere i konsträsket under gymnasietiden för Djingiz. Det resulterade i att både han och John följde vartenda steg jag tog, studerade varenda tavla som jag studerade, och frågade ”Vad betyder det här? Vad är det här? Känner du igen den här? Gillar du den här?”. Men de tyckte att jag gick alldeles för långsamt… ”Sofia, är du inte nöjd nu?” Jag skall nog gå dit igen. Det var till och med gratis för studenter (ryska, som går någon högre utbildning. Vi klarade oss genom scanningen för utlänningar…) var tredje söndag i månaden.
Glazunov Galleriet i lördags var förresten ett lyckokast. Glazunov har en förträfflig kvantitet målningar. Han lever och frodas fortfarande. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför han har fått en statligt museum till sitt förfogande. SÅ bra var han ändå inte. En del målningar var bara alltför banala. Han hade också gjort ett par stora målningar som kritik mot Soviet, men de var målade under 90-talet, och var rätt förutsägbara. Lenin, folk på barrikaderna, plakat med slagord, och andra symboler av diverse de slag. Det som föll mig mest i smaken var kolteckningarna han gjort. Alla porträtt var förresten också väldigt tilltalande. Han hade överdrivet ögonen en smula, så att de var stora, och så djupa, så att man själv föll ned i dem. Ja, han kunde måla, men han hade kunnat hålla sig borta från politiken, och religionen med för den delen. Jesus, alla vet vem han var, och vad han gjorde. DU behöver inte skriva hans historia…
Eller förresten, det jag gillade mest var hans illustrationer till Dostojevskijs samlade verk (eller nästan…). Människorna var precis så förvridna, och utstrålade verkligen den ångest, som bara Dostojevskij kan gestalta…
Efter Tretiakov Galleriet gick vi hem till mitt och Tanjas block och lagade mat. Vova köpte två flaskor Vodka, 0.7l vardera, att dela på. Djingiz och John dricker dock ingenting officiellt (om än att John inofficiellt kan bli övertalad), så vi var bara tre. Tror att jag nu har hårdnat lite, och tål mer än jag gjorde förut. Den andra flaskan delade jag och Vova på, för Tanja tyckte att hon hade fått tillräckligt. Det är intressant, först trodde jag att hon var världens prydaste, men hon kan dricka, och har sina historier hon med. I lördags försökte hon tvinga i John lite Cider. ”Kom igen, den är jätte lätt, svag. Som saft!” Den var 9%ig. Inte som saften hemma i Sverige om man säger så…
Det finns många hemlösa hundar här.
Det är som om de är en enda stor, borttappad familj, för de ser likadana ut. I fredags såg jag dem alla samlade. Utan för Ramstore satt dom, och inne i tunnelbanan låg det två stycken och gottade sig. En tjej gick fram och gav dem varsin halv pirog, men båda tittade bara slött på den, och lade sig sedan att sova igen…
Har sett filmen Ett hundhjärta två gånger nu. Baserad på Bulgakovs bok med samma namn. En läkare får syn på en hemlös hund, och tar med den hem för att utföra en högst oetisk operation. Vad väntar inte dessa små jyckar? Jag har god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.
I tunnelbanan, i gångarna mellan stationerna, står det alltid någon gumma och säljer något. Det kan vara randiga tröjor, lysande gadgets, blommor, och som idag, KATTUNGAR! Jag kan inte sluta tänka på det. Vad händer med dem som inte blir sålda? Vad händer med dem som blir det? Jag hade god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.
Igår lärde jag känna de resterande i min korridor. Tyskar och en polska. Vi satt hos Tatiana och drack lite vodka med Vova, och rätt som det är har hela korridoren samlats. Inlagd gurka på det, och det kan inte bli annat än en lyckad kväll. Men vad är det egentligen med folk som inte kan kännas vid att man träffats förut? Olivier, den mest tyska tysken, ser jag överallt. Vi har samma bekanta, och tog det ryska språktestet första dagen tillsammans. Sen säger han förvånat, att har du bott här i tre veckor, och jag har inte stött på dig förut??
Eftersom det var lördag tyckte jag inte att jag kunde sitta hemma och göra läxor. Bestämde mig istället tillslut att åka till en kyrka, kristi frälsares, eller något sådant, och sedan därifrån hitta ett trevligt museum att besöka.
Kyrkan är återuppbyggd någon gång på 1990-talet, men självklart i den sanna moskovitiska andan med förgyllda lökkupoler. Tunnelbanestationen ligger alldeles under kyrkan, så det var inte svårt att hitta. Kön in var dock enorm, så jag bestämde mig för att inte gå in. Istället gick jag runt och betraktade utsikten från en närliggande bro, och frös såklart huvudet av mig. Idag kom den riktiga kylan. Funderade en liten stund på vilket museum jag skulle välja. Antingen The Pusjkin Museum of fine arts, eller Det statliga Galleriet, Ilja Glazunov Galleriet. Tyckte att galleriet verkade mest lockande, och Pusjkin muséet huserar mest utländsk konst, om än högklassig. Det var ett klokt val, visade det sig, eftersom kön till Pusjkinmusét sträckte sig i oändlighet! Dock blev jag lite sugen, det måste ju vara riktigt bra om så många väntar utanför i kylan…
5.11.10
Igår var helgdag. Revolutionsdagen, den 7 nov, har officiellt ersatts av dagen för Förenandet av Rysslan, eller hur man nu skall översätta det. Det fina i kråksången är att, eftersom helgdagen infaller på en helgdag, flyttas den utlovade lediga dagen, till närmste vardag. Jag, Djingiz, John, Vova och Tanja hade bestämt att vi skulle gå på museum denna dag. Tretiakov Galleriet. Moskvas mest kända museum. Där fanns det massa rysk konst från främst 1800-talet, men också de som sträckte sig in på 1900-talet. Jag tror att de resterande snabbt ångrade att de tagit med mig. John berättade glatt om min historia nere i konsträsket under gymnasietiden för Djingiz. Det resulterade i att både han och John följde vartenda steg jag tog, studerade varenda tavla som jag studerade, och frågade ”Vad betyder det här? Vad är det här? Känner du igen den här? Gillar du den här?”. Men de tyckte att jag gick alldeles för långsamt… ”Sofia, är du inte nöjd nu?” Jag skall nog gå dit igen. Det var till och med gratis för studenter (ryska, som går någon högre utbildning. Vi klarade oss genom scanningen för utlänningar…) var tredje söndag i månaden.
Glazunov Galleriet i lördags var förresten ett lyckokast. Glazunov har en förträfflig kvantitet målningar. Han lever och frodas fortfarande. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför han har fått en statligt museum till sitt förfogande. SÅ bra var han ändå inte. En del målningar var bara alltför banala. Han hade också gjort ett par stora målningar som kritik mot Soviet, men de var målade under 90-talet, och var rätt förutsägbara. Lenin, folk på barrikaderna, plakat med slagord, och andra symboler av diverse de slag. Det som föll mig mest i smaken var kolteckningarna han gjort. Alla porträtt var förresten också väldigt tilltalande. Han hade överdrivet ögonen en smula, så att de var stora, och så djupa, så att man själv föll ned i dem. Ja, han kunde måla, men han hade kunnat hålla sig borta från politiken, och religionen med för den delen. Jesus, alla vet vem han var, och vad han gjorde. DU behöver inte skriva hans historia…
Eller förresten, det jag gillade mest var hans illustrationer till Dostojevskijs samlade verk (eller nästan…). Människorna var precis så förvridna, och utstrålade verkligen den ångest, som bara Dostojevskij kan gestalta…
Efter Tretiakov Galleriet gick vi hem till mitt och Tanjas block och lagade mat. Vova köpte två flaskor Vodka, 0.7l vardera, att dela på. Djingiz och John dricker dock ingenting officiellt (om än att John inofficiellt kan bli övertalad), så vi var bara tre. Tror att jag nu har hårdnat lite, och tål mer än jag gjorde förut. Den andra flaskan delade jag och Vova på, för Tanja tyckte att hon hade fått tillräckligt. Det är intressant, först trodde jag att hon var världens prydaste, men hon kan dricka, och har sina historier hon med. I lördags försökte hon tvinga i John lite Cider. ”Kom igen, den är jätte lätt, svag. Som saft!” Den var 9%ig. Inte som saften hemma i Sverige om man säger så…
Thursday, November 1, 2007
Byrokratizatzia
1.11.07
Ny månad, ny dag!
Jag hade så smått förträngt att jag fortfarande har en massa papper att fylla in, registreringar att hämta, och visum att förnya. Men så knackade djävulen på. Eller rättare sagt, John låtsades råna mig när jag stod vid bankomaten och tog ut pengar. Inte. Roligt. Han hade själv just varit hos någon, och de hade strängt bett honom att fixa dit mig… Men det fanns inte mycket jag kunde göra idag, eftersom passkontoret var stängt, men imorgon blir det fullspäckat schema. Idag var jag helt ledig. Hade tänkt åka in till Centrum, om omständigheterna varit annorlunda. Istället lämnade jag in tvätten, och fyllde på mitt kontantkort. En mycket produktiv dag. Nej, jag låg visst och läste boken jag fått låna av min granne. Den är roligare än artiklarna vi får i läxa. Alla artiklar är förresten mer intressanta än just dem vi får i läxa… Men jag saknar tabloidformatet på tidningarna hemma. Här är de enorma, och faller isär, eftersom de inte sitter ihop på något vis, överhuvudtaget.
En lätt muhammed-tecknings-situation uppstod idag. En tidning hade publicerat skämt om Putin, och har nu hela säkerhetstjänsten som granne. Artikeln som meddelade om detta, lades upp på en av de många nyhetsbyråernas hemsida, men togs bort, nästan direkt. Men inte innan jag hann ta del av det viktigaste innehållet.
Sen ikväll har jag tittat på en otroligt rolig gammal film. Kavkaskaja plenitza tror jag den hette. En författare åker till en by i Kaukasus för att skriva sagor, men dras in i en kidnappningshärva. Mycket slapstick och annat lättsamt!
Ny månad, ny dag!
Jag hade så smått förträngt att jag fortfarande har en massa papper att fylla in, registreringar att hämta, och visum att förnya. Men så knackade djävulen på. Eller rättare sagt, John låtsades råna mig när jag stod vid bankomaten och tog ut pengar. Inte. Roligt. Han hade själv just varit hos någon, och de hade strängt bett honom att fixa dit mig… Men det fanns inte mycket jag kunde göra idag, eftersom passkontoret var stängt, men imorgon blir det fullspäckat schema. Idag var jag helt ledig. Hade tänkt åka in till Centrum, om omständigheterna varit annorlunda. Istället lämnade jag in tvätten, och fyllde på mitt kontantkort. En mycket produktiv dag. Nej, jag låg visst och läste boken jag fått låna av min granne. Den är roligare än artiklarna vi får i läxa. Alla artiklar är förresten mer intressanta än just dem vi får i läxa… Men jag saknar tabloidformatet på tidningarna hemma. Här är de enorma, och faller isär, eftersom de inte sitter ihop på något vis, överhuvudtaget.
En lätt muhammed-tecknings-situation uppstod idag. En tidning hade publicerat skämt om Putin, och har nu hela säkerhetstjänsten som granne. Artikeln som meddelade om detta, lades upp på en av de många nyhetsbyråernas hemsida, men togs bort, nästan direkt. Men inte innan jag hann ta del av det viktigaste innehållet.
Sen ikväll har jag tittat på en otroligt rolig gammal film. Kavkaskaja plenitza tror jag den hette. En författare åker till en by i Kaukasus för att skriva sagor, men dras in i en kidnappningshärva. Mycket slapstick och annat lättsamt!
Subscribe to:
Posts (Atom)