Snön har fallit..

3.11.07

Det finns många hemlösa hundar här.
Det är som om de är en enda stor, borttappad familj, för de ser likadana ut. I fredags såg jag dem alla samlade. Utan för Ramstore satt dom, och inne i tunnelbanan låg det två stycken och gottade sig. En tjej gick fram och gav dem varsin halv pirog, men båda tittade bara slött på den, och lade sig sedan att sova igen…
Har sett filmen Ett hundhjärta två gånger nu. Baserad på Bulgakovs bok med samma namn. En läkare får syn på en hemlös hund, och tar med den hem för att utföra en högst oetisk operation. Vad väntar inte dessa små jyckar? Jag har god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.



I tunnelbanan, i gångarna mellan stationerna, står det alltid någon gumma och säljer något. Det kan vara randiga tröjor, lysande gadgets, blommor, och som idag, KATTUNGAR! Jag kan inte sluta tänka på det. Vad händer med dem som inte blir sålda? Vad händer med dem som blir det? Jag hade god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.

Igår lärde jag känna de resterande i min korridor. Tyskar och en polska. Vi satt hos Tatiana och drack lite vodka med Vova, och rätt som det är har hela korridoren samlats. Inlagd gurka på det, och det kan inte bli annat än en lyckad kväll. Men vad är det egentligen med folk som inte kan kännas vid att man träffats förut? Olivier, den mest tyska tysken, ser jag överallt. Vi har samma bekanta, och tog det ryska språktestet första dagen tillsammans. Sen säger han förvånat, att har du bott här i tre veckor, och jag har inte stött på dig förut??

Eftersom det var lördag tyckte jag inte att jag kunde sitta hemma och göra läxor. Bestämde mig istället tillslut att åka till en kyrka, kristi frälsares, eller något sådant, och sedan därifrån hitta ett trevligt museum att besöka.
Kyrkan är återuppbyggd någon gång på 1990-talet, men självklart i den sanna moskovitiska andan med förgyllda lökkupoler. Tunnelbanestationen ligger alldeles under kyrkan, så det var inte svårt att hitta. Kön in var dock enorm, så jag bestämde mig för att inte gå in. Istället gick jag runt och betraktade utsikten från en närliggande bro, och frös såklart huvudet av mig. Idag kom den riktiga kylan. Funderade en liten stund på vilket museum jag skulle välja. Antingen The Pusjkin Museum of fine arts, eller Det statliga Galleriet, Ilja Glazunov Galleriet. Tyckte att galleriet verkade mest lockande, och Pusjkin muséet huserar mest utländsk konst, om än högklassig. Det var ett klokt val, visade det sig, eftersom kön till Pusjkinmusét sträckte sig i oändlighet! Dock blev jag lite sugen, det måste ju vara riktigt bra om så många väntar utanför i kylan…

5.11.10

Igår var helgdag. Revolutionsdagen, den 7 nov, har officiellt ersatts av dagen för Förenandet av Rysslan, eller hur man nu skall översätta det. Det fina i kråksången är att, eftersom helgdagen infaller på en helgdag, flyttas den utlovade lediga dagen, till närmste vardag. Jag, Djingiz, John, Vova och Tanja hade bestämt att vi skulle gå på museum denna dag. Tretiakov Galleriet. Moskvas mest kända museum. Där fanns det massa rysk konst från främst 1800-talet, men också de som sträckte sig in på 1900-talet. Jag tror att de resterande snabbt ångrade att de tagit med mig. John berättade glatt om min historia nere i konsträsket under gymnasietiden för Djingiz. Det resulterade i att både han och John följde vartenda steg jag tog, studerade varenda tavla som jag studerade, och frågade ”Vad betyder det här? Vad är det här? Känner du igen den här? Gillar du den här?”. Men de tyckte att jag gick alldeles för långsamt… ”Sofia, är du inte nöjd nu?” Jag skall nog gå dit igen. Det var till och med gratis för studenter (ryska, som går någon högre utbildning. Vi klarade oss genom scanningen för utlänningar…) var tredje söndag i månaden.


Glazunov Galleriet i lördags var förresten ett lyckokast. Glazunov har en förträfflig kvantitet målningar. Han lever och frodas fortfarande. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför han har fått en statligt museum till sitt förfogande. SÅ bra var han ändå inte. En del målningar var bara alltför banala. Han hade också gjort ett par stora målningar som kritik mot Soviet, men de var målade under 90-talet, och var rätt förutsägbara. Lenin, folk på barrikaderna, plakat med slagord, och andra symboler av diverse de slag. Det som föll mig mest i smaken var kolteckningarna han gjort. Alla porträtt var förresten också väldigt tilltalande. Han hade överdrivet ögonen en smula, så att de var stora, och så djupa, så att man själv föll ned i dem. Ja, han kunde måla, men han hade kunnat hålla sig borta från politiken, och religionen med för den delen. Jesus, alla vet vem han var, och vad han gjorde. DU behöver inte skriva hans historia…
Eller förresten, det jag gillade mest var hans illustrationer till Dostojevskijs samlade verk (eller nästan…). Människorna var precis så förvridna, och utstrålade verkligen den ångest, som bara Dostojevskij kan gestalta…

Efter Tretiakov Galleriet gick vi hem till mitt och Tanjas block och lagade mat. Vova köpte två flaskor Vodka, 0.7l vardera, att dela på. Djingiz och John dricker dock ingenting officiellt (om än att John inofficiellt kan bli övertalad), så vi var bara tre. Tror att jag nu har hårdnat lite, och tål mer än jag gjorde förut. Den andra flaskan delade jag och Vova på, för Tanja tyckte att hon hade fått tillräckligt. Det är intressant, först trodde jag att hon var världens prydaste, men hon kan dricka, och har sina historier hon med. I lördags försökte hon tvinga i John lite Cider. ”Kom igen, den är jätte lätt, svag. Som saft!” Den var 9%ig. Inte som saften hemma i Sverige om man säger så…