En resning

17.12.07

Nizjnij Novgorod

I Torsdagskväll bar det av till staden Nizjnij Novgorod. Åtta timmar med nattåget, och vi var framme klockan sju på morgonen. Johns vän Luba, som vi skulle bo hos, mötte oss på perrongen. Det var fullt med folk på bussarna, men de var så mycket lugnare, och VÄNLIGARE, än den typiska moskvabon.
Luba jobbar som svensklärare på det Svenska Centrumet där, och de skulle ha Luciafirande på kvällen. Medan hon jobbade gick jag och John runt i stan. Han har pluggat där en tre månader för ett par år sedan. Tio minusgrader, men det var bara att bita ihop. Och det var det värt. En sådan fin stad!

Vakter vid den eviga elden

Väl på centret, var vi kvällens höjdpunkt. De var väl en 15 pers som var där, och en representant från IKEA som sponsrade med glögg (över vilken hon beklagade sig var alkoholfri. ”Vi har ännu inte fått tillstånd”), julmust, pepparkakor och lite rysk konfekt… Som mest hade eleverna pluggat i två terminer, med lärare som knappt vågade prata svenska själva. Så de var lite tillknäppta. Men efter att jag dragit lite skämt om skumtomtarna, och de förvånade sig över att dessa små gnomer var så populära under julen, lättades stämningen upp. Alla ville prata med mig, hur är det i sverige? Vilken musik du tycka om att lyssna på? Men mest frågor på ryska, och frågor om Finland och Norge. Skandinavium smälter lite ihop till ett och samma land för dem. Det som lockar med Sverige är den orörda naturen, och att alla åker runt på skidor. Jag kända att jag inte var så nära den svenska stereotypen de ville få bekräftad. För visst finns det svenskar som lever uppe i norr och söder, på landet, i små städer, som kanske mer delar de eftertraktade värderingarna…

På lördagen visade Luba oss runt i sin stadsdel. Där låg en jättestor fin park. Snön låg vit och folk stavade runt på sina skidor.

Gorkij föddes i Nozjnij Novgorod, och jag hade gärna besökt museumet, men det fanns ingen tid. Vi kom hem, åt middag, och sedan bar det av till Teatern. Vi hade köpt biljetter till en engelsk pjäs av Ray Kunin, översatt till Ryska. En riktigt lättsam komedi, med fördelen att alla skämt gick att förstå, eftersom de inte var grundade på den ryska populärkulturen, eller allmänna ryska värderingar.

Teatern
Luba

Under söndagen sov vi lite längre, fick en riktigt stadig frukost och konverserade med föräldrarna. Pappan var riktigt pratsam, och riktigt upprörd över att jag inte pratade så mycket. Jag satte mig med Luba och tittade på kort sedan, istället för att hjälpa John som ville laga Janssons Frestelse. Männen fick rumstera runt i köket. Familjen var ursprungligen från Ukraina, och vilka fina historier de hade att delge, och vad fint det är där att döma av korten. Till Poltava och Lvov bär det snart av. De bjöd in oss att komma dit i sommar. Så har jag vägarna förbi är det bara att höra av sig.
Oj vad glada de var att ha oss där. De kunde inte understryka det tillräckligt många gånger. De plockade fram allt de hade i kylen, frysen, på balkongen, i garaget och bjöd på. Tog man bara lite såg de riktigt upprörda ut och beklagade sig över att man inte åt tillräckligt.
En rolig tradition de har för att fira det nya året, alltså det gamla nya året, den högtid som infaller den 14 januari pga att de bytte kalender, eller en tradition de har i Ukraina följder:
Efter att ha festat på kvällen den 13e, går alla och lägger sig. Sedan tidigt, tidigt på morgonen stiger mannen i familjen upp. Fyller fickorna med ris, gryn mm, för att sedan knacka på hos grannen. När grannen öppnar, öser han grynen ur fickorna över den överrumplade grannen. Sedan får grynen ligga kvar där hela dagen, för att nästa dag strös ut till fåglarna. Att det är just mannens uppgift att springa runt till grannarna, är för att det betyder tur att den första människan man ser, är en man.
Kolja, pappan, hade även gjort detta när de flyttade till Ryssland, men det hade inte mottagits med den förväntade förtjusning han var van vid.

Innan vi skulle ge oss av, när vi satt på oss ytterkläderna, fått matsäck och varsin burk specialhonung mm, fick vi sätta oss och vara helt tysta ett par sekunder. Efter att ha svept lite hemmagjort vin. Sedan var John tvungen att gå ut först, eftersom det måste vara en man, återigen, som går först.

De var härliga med alla sina vidskepelser. Luba hade inte bara Ukrainska, utan också de ryska… Häll till exempel aldrig upp dryck åt dig själv.

När vi kom fram till tågstationen vid fyratiden, fick vi vänta lite för Luba sprang iväg för att köpa en chokladask med choklad från hennes stadsdel. Natalia, en av de unga tjejerna från fredagskvällen hade också skyndat sig dit för att ge oss varsin present. En liten mus till kyskåpsmagnet. Det är ju ändå musens, eller råttans år 2008. Något som syns Över allt!

Under tågresan hem satt jag och läste, och vips var vi tillbaka i Moskva…