En resning

17.12.07

Nizjnij Novgorod

I Torsdagskväll bar det av till staden Nizjnij Novgorod. Åtta timmar med nattåget, och vi var framme klockan sju på morgonen. Johns vän Luba, som vi skulle bo hos, mötte oss på perrongen. Det var fullt med folk på bussarna, men de var så mycket lugnare, och VÄNLIGARE, än den typiska moskvabon.
Luba jobbar som svensklärare på det Svenska Centrumet där, och de skulle ha Luciafirande på kvällen. Medan hon jobbade gick jag och John runt i stan. Han har pluggat där en tre månader för ett par år sedan. Tio minusgrader, men det var bara att bita ihop. Och det var det värt. En sådan fin stad!

Vakter vid den eviga elden

Väl på centret, var vi kvällens höjdpunkt. De var väl en 15 pers som var där, och en representant från IKEA som sponsrade med glögg (över vilken hon beklagade sig var alkoholfri. ”Vi har ännu inte fått tillstånd”), julmust, pepparkakor och lite rysk konfekt… Som mest hade eleverna pluggat i två terminer, med lärare som knappt vågade prata svenska själva. Så de var lite tillknäppta. Men efter att jag dragit lite skämt om skumtomtarna, och de förvånade sig över att dessa små gnomer var så populära under julen, lättades stämningen upp. Alla ville prata med mig, hur är det i sverige? Vilken musik du tycka om att lyssna på? Men mest frågor på ryska, och frågor om Finland och Norge. Skandinavium smälter lite ihop till ett och samma land för dem. Det som lockar med Sverige är den orörda naturen, och att alla åker runt på skidor. Jag kända att jag inte var så nära den svenska stereotypen de ville få bekräftad. För visst finns det svenskar som lever uppe i norr och söder, på landet, i små städer, som kanske mer delar de eftertraktade värderingarna…

På lördagen visade Luba oss runt i sin stadsdel. Där låg en jättestor fin park. Snön låg vit och folk stavade runt på sina skidor.

Gorkij föddes i Nozjnij Novgorod, och jag hade gärna besökt museumet, men det fanns ingen tid. Vi kom hem, åt middag, och sedan bar det av till Teatern. Vi hade köpt biljetter till en engelsk pjäs av Ray Kunin, översatt till Ryska. En riktigt lättsam komedi, med fördelen att alla skämt gick att förstå, eftersom de inte var grundade på den ryska populärkulturen, eller allmänna ryska värderingar.

Teatern
Luba

Under söndagen sov vi lite längre, fick en riktigt stadig frukost och konverserade med föräldrarna. Pappan var riktigt pratsam, och riktigt upprörd över att jag inte pratade så mycket. Jag satte mig med Luba och tittade på kort sedan, istället för att hjälpa John som ville laga Janssons Frestelse. Männen fick rumstera runt i köket. Familjen var ursprungligen från Ukraina, och vilka fina historier de hade att delge, och vad fint det är där att döma av korten. Till Poltava och Lvov bär det snart av. De bjöd in oss att komma dit i sommar. Så har jag vägarna förbi är det bara att höra av sig.
Oj vad glada de var att ha oss där. De kunde inte understryka det tillräckligt många gånger. De plockade fram allt de hade i kylen, frysen, på balkongen, i garaget och bjöd på. Tog man bara lite såg de riktigt upprörda ut och beklagade sig över att man inte åt tillräckligt.
En rolig tradition de har för att fira det nya året, alltså det gamla nya året, den högtid som infaller den 14 januari pga att de bytte kalender, eller en tradition de har i Ukraina följder:
Efter att ha festat på kvällen den 13e, går alla och lägger sig. Sedan tidigt, tidigt på morgonen stiger mannen i familjen upp. Fyller fickorna med ris, gryn mm, för att sedan knacka på hos grannen. När grannen öppnar, öser han grynen ur fickorna över den överrumplade grannen. Sedan får grynen ligga kvar där hela dagen, för att nästa dag strös ut till fåglarna. Att det är just mannens uppgift att springa runt till grannarna, är för att det betyder tur att den första människan man ser, är en man.
Kolja, pappan, hade även gjort detta när de flyttade till Ryssland, men det hade inte mottagits med den förväntade förtjusning han var van vid.

Innan vi skulle ge oss av, när vi satt på oss ytterkläderna, fått matsäck och varsin burk specialhonung mm, fick vi sätta oss och vara helt tysta ett par sekunder. Efter att ha svept lite hemmagjort vin. Sedan var John tvungen att gå ut först, eftersom det måste vara en man, återigen, som går först.

De var härliga med alla sina vidskepelser. Luba hade inte bara Ukrainska, utan också de ryska… Häll till exempel aldrig upp dryck åt dig själv.

När vi kom fram till tågstationen vid fyratiden, fick vi vänta lite för Luba sprang iväg för att köpa en chokladask med choklad från hennes stadsdel. Natalia, en av de unga tjejerna från fredagskvällen hade också skyndat sig dit för att ge oss varsin present. En liten mus till kyskåpsmagnet. Det är ju ändå musens, eller råttans år 2008. Något som syns Över allt!

Under tågresan hem satt jag och läste, och vips var vi tillbaka i Moskva…

oh la, öl a

10.12.07

Äntligen har jag sett Tjechov på teatern! Maly Teatern, är alltså den lilla, en filial till Bolsjoj Teatern - den stora. Måsen, en parodi på teatern och dess stjärnor. Det var hur bra som helst. Scenen bestod av ett ihåligt hus, veranda, matsal… I bakgrunden skuggor av träd, och gardinen fladdrade i vinden. För effekt snurrade scenen runt ett varv under tystnad, när nästa scen skulle ta sin början. Vi hade platser på tionde raden, parkett och såg riktigt bra. Skådespelarna var såklart av högsta klass, och kända av varenda ryss (och som det faller sig, Litau). Tjechov, allas vår sovremmenik, samtida. Ryskan lät så naturlig, varenda replik låg så bra i munnen, eller i mitt fall örat. I värsta fall är det bara jag som inte kan känna av nyanser, och helt enkelt missade det krystade i kråksången, eller så var det helt enkelt så bra som jag tyckte. Danska låter ju aldrig krystat på film, såsom svenska ibland kan göra…

I lördags flydde jag bokstavligen från min granne. Tog en barrunda med Anders inne i stan, och stötte på den trevligaste typen. Han var från Australien, men jobbade i Zürich. Han började prata med oss, och berättade om sin tid som student här för 10 år sedan. Dessvärre, efter att ha studerat ryska i fyra år, hade han glömt bort så gott som allt… Han var här under ett par veckor för att lösa ett programmeringsproblem ett företag hade. Vi drog med honom på vår lilla runda. Han var så tacksam, hade inte riktigt pratat med någon på länge… Det roliga var att alldeles innan vi stötte på honom, satt vi och diskuterade huruvida vi själva skulle sätta oss på en bar någonstans, dricka lite öl…

Ball.ett

4.12.07

Igår så var vi på balett, Svansjön, på Kremlpalatset. Oj vad fint det var! Dock inte palatset i synnerhet, som var ganska nybyggt och fyrkantigt, utan baletten. På vägen hem var jag på ett så upprymt humör och kunde inte sluta nynna. Vi gick förbi Röda Torget och tittade på den stora Nyårsgranen som de ställt upp, och passade också på att beundra skridskoåkarna på isbanan alldeles intill. Världsmästarna i konståkning gled runt bland åkarna, och hjälpte de stackare som hade det lite svårt.

Vädret har varit förfärligt omväxlande. Endera dagen solsken och sju minusgrader, för att sedan dagern efter bli mulet med slask, vilket leder till att det nästa dag blir en sådan halka att varenda liten babusjka stupar i backen.

Under helgen promenerade jag runt lite i staden. Försökte följa kartan, det gick inge vidare, för att tillslut ändå hitta hem.


Har varit på diverse kloster nu, och kan snart sätta ihop en guide som slår Lonely Planet.

På denna kyrkogår ligger Tjekhov och vilar, men jag hittade honom inte...


Moskva är en riktigt fin stad att turista i! Turistmålen är verkligen det som man vill se.
Det är så roligt, alla vägar är inte så väl utplacerade i staden, det är inte alltid så att man förstår hur man skall gå för att ta sig från a till punkt b.
Men saken är den, att hur liten en passage än är, hur skrämmande, främmande och förbjuden den än verkar vara, så är det meningen att du skall gå där! Jag har själv stött på det upprepade gånger. Jag tänker, att där kan väl ingen vettig människa gå, och så kommer det en affärsman lunkande, eller en liten jäktad babusjka. Oj vad det finns gott om dem här! Och de är ju så söta och tillmötesgående. Men vart försvinner deras vackra ansikten? Det kan inte bara vara rynkorna som gör sitt. De lever rätt hårt. Liten pension, och döda makar. Medelåldern för män är 13 år lägre än för kvinnorna. I Ryssland lever männen ofta inte ända till pensionsåldern, utan tuppar av vid 55. I Moskva lever de dock längre. Här har många t ex möjlighet att köpa sig in på Universitetet, och slippa krigstjänstgöring och lumpen. Det är en stor handel, det här med dokument. Du kan köpa alla möjliga friskhetsintyg, eller sjukintyg och diplom av diverse slag. Snart faller byråkratin, jag säger då det. Det är ingen idé att hålla igång något sådant när det verkligen inte fyller någon funktion. Men det dröjer kanske ett tag till innan alla tjänstemän i denna bransch förlorar sina jobb.

I söndags kom KBH till Universitetet. KBH är en humorgrupp som kör sketcher på TV. Det var lagom roliga. Det föll sig också så att väldigt få kom till föreställningen. De är jättepopulära, men reklamen var minst sagt obefintlig…

Det roligaste var nog ändå idag. Jag och Tanja var på det Polyteknologiska museumet vid Lubjanka fängelset. Där hade de många bildande utställningar om kameran, energi, metaller, autronauter etc. Många skolklasser stökade runt med guider som höll små lektioner och visade på hur energi utnyttjas mm. Den minsta gruppen stod vid glödlamporna, och jag hörde lösryckt hur lärarinnan sa, alldeles när jag gick förbi, att lägg märke till nu barn, hur alla stora uppfinningar härstammar från våra ryska duktiga vetenskapsmän…

Stick-ning

27.11.07

Och så är det tisdag, den lediga dagen man behöver efter helgen. I söndags var jag på bröllop. Det var Johns väninna Maria, en rysk svenskalärare som gifte sig med en man i hästsvans. Jag var inte bjuden från början, men när jag hörde att John skulle på bröllop, ville jag såklart också följa med…

Vi åkte med tunnelbanan ganska långt på den orangea linjen söderut. Därefter stod en gammal tysk eller holländsk skidbuss från sjuttiotalet och väntade på bröllopsgästerna. Ännu en halvtimmas färd genom Obebyggelse, varvat med bebyggelse. Själva kyrkan låg inklämd mellan några byggprojekt ute på ett fält. Det visade sig sedan att prästen var en nära vän till brudparet. Annars var kyrkan inte särskilt märkvärdig. Men ceremonin var fin. Hela församlingen stod vända åt samma håll, framåt mot det allra heligaste, och prästen med ryggen mot alla. Predikandet skedde på kyrkoslaviska, som jag dock läst 3 högskolepoäng av, men inte kommer ihåg… Melodiskt, och vid varje utdragen stavelse gjorde alla korstecknet och bugade.

I lördags var jag på marknad, och köpte sedan garn. Karolina, vår kära finska vän har startat en trend. Följde med henne och några av hennes vänner till en stor affär med massor av olika små bås. I ett par sålde de garn. Jag köpte ett orange-regnbågsfärgat. Det skall bli en halsduk, som jag hoppas blir klar innan det blir sommar. Men det är svårt att sluta sticka när man väl börjat… Jag har i alla fall vett att sluta om det händer något annat, till exempel om vodkan kommer fram! På lördagskvällen hade John gjort potatisgratäng. Vi åt, och det slutade som det brukar, hos tyskarna mittemot. Ni anar inte hur många tyskar det vimlar av överallt.

Igår kom Internet-Vova förbi och ville ha betalt för ännu en månad av internet. Jag väntade honom inte förrän på måndagen, så jag var som bäst i färd att prata i telefon på skype, och hade en massa fönster öppna. Emellertid föröker jag övertyga honom om att jag inte vill ha internet längre. Det funkar så sporadiskt, och jag använder det så sällan. Vet inte om han trodde mig (jag kommer tjuva på det trådlösa nere i cafét i källaren istället), men kopplade i alla fall ned mig. Sladden sitter dock fortfarande i, så det lokala nätverket med TV och alla filmer finns kvar!

Idag har varit en riktigt trevlig dag. Jag och grannen begav oss hyfsat tidigt i förmiddags till Pusjkinska konstmuseumet. Det var inte jätte stort, bara tre våningar med en 10 salar på varje våning. Monet, Dega, Cezanne mfl. Mycket underhållande. Tanja blev dock lite trött, men jag skulle kunna ha gått ett varv till! Får åka tillbaka en annan gång. Dessutom har vi köpt teaterbiljetter, Tjechov såklart! Och även till Svansjön. På universitetet har de ett litet bås där det säljer superbilliga biljetter till utvalda föreställningar. Här finns o ä n d l i g t många teatrar. Det är bara för svårt att veta var man skall börja. Så nu har vi börjat, och har en lista på vad vi behöver ha sett, innan vi åker hem igen.

Förhärliganden

23.11.07

Sitter och dricker lite te och lyssnar, inte på radion, utan på vattenkokaren som kokar. Jag säger bara, mitt vattenfilter var en god investering!

Har kommit hem från en kortare utflykt på stan. Tatiana hade hittat en organiserad utflykt på sin fakultet. Själv kunde hon inte åka, för hon har lektion ganska länge på fredagarna. Det bar av till Kreml, och samlingen de har där med diamanter och guld. Stora oslipade diamanter och guldklimpar låg på display. Dessutom slipade stenar, i högar, och utsökta smycken. Tsarkronan, och lite andra smycken som Tsarinnorna burit visades också stolt upp. Guiden kunde inte nog pointera hur detta var den dyraste och bästa samlingen i världen, här, i Moskva! Jag tycker allt att de har en benägenhet att framhäva sig själva här. Egentligen inte sig själva, utan sin nationalitet, och sin identitet. Som om den skulle vara ifrågasatt. Och visst, det är just det som den är! De har verkligen haft världen emot sig, och samtidigt sig själva, andra folk och kulturer. Rysslands identitet… De måste leva på äran från fornstora dagar. Om det så är Peter den Stores Imperium, eller kommunismen.

Igår överraskade vi John på födelsedagen med champagne (märk väl, John dricker ej..), tårta, hjärtformade ballonger och presenter. Det hela slutade med att vi blåste upp kondomer och lekte i korridoren. Jag gick fram till vakten, med min lilla present till honom, men han var sur som ett rönnbär och sa inte tack, utan, Jag behöver inget sådant… Vi kan dra två slutsatser av det uttalandet.
Den sista kondomen, gav vi till paret ovanför som hade underliga ljud för sig.

Utanför fönstret ser jag en bil som galet snurrar runt runt runt. De brukar ordna illegala race tävlingar här utanför har jag fått mig informerat. Helt idiotiskt. Själv springer jag över gatan, även om det är grönt ljus, och inte en skenande bil i sikte. Men kommer det väl en bil, så är det bäst att inte vara renen på vägen…

Gi Vakt!

21.11.07

På varje våningsplan sitter det en vakt och sover. Igår kväll satt vår kära vakt inte och sov, utan våldgästade mig och Tatiana.

Tisdagen ägnades först åt att åka till Danilovskij Klostret. Både jag och grannen är lediga på tisdagar, så det är svårt att smyga iväg någonstans utan att hon märker det… Efter att ha tagit lite kort, springer en man andfått ikapp oss, och meddelar att det är absolut förbjudet att ta kort här. Det finns inga skyltar utsatta, men hans kompis kamera, hade vakterna helt sonika tagit och slängt i marken när de upptäckte honom.

Vi kom fram i skymningen, och gick runt lite. Tatiana är sann ortodox, och gör korstecknet flera gånger, och bugar, framför ikoner, och både vid ingång och utgång ur kyrkorna. Själv täcker jag bara plikttroget huvudet. Män måste vara barhuvade, och kvinnor kyla sig.

Påvägen tillbaka till universitetet, vid grindarna, möter vi vakterna som är på rast. Tatiana har såklart bekantat sig med dem under lunchen, då de stod i köket och lagade mat. De står och pratar en stund, och säger sedan att de kommer och hälsar på med Tårta och Champagne. Champagne såg jag inte en skymt utav, men tror du inte att de kommer klockan elva på kvällen, när jag som bäst sitter och förfinar läxan inför morgondagen, med en rosa tårta!
Tatiana ser lite skrämd ut, kommer ställer sig i dörröppningen till mitt rum och säger med hög röst att Sofia, vi har GÄSTER, kom in till mig. Attans, där kom jag inte undan. Klockan är elva på kvällen, så självklart är jag jättetrött… Sätter mig och äter tårtan, och lyssnar medan den ena vakten (de är två stycken, i min ålder) håller låda. De båda stöter något kollosalt på Tatiana, och hon gör inget för att direkt avstyra det. Jag sitter och väntar in en paus, så jag kan gå. Men han slutar aldrig att prata. Tillslut ställde jag mig bara upp och sa att jag var tvungen att gå. Stackars Tanja. Hon kom in en tjugo minuter senare och pustade ut… Hon är tjugofyra, och beklagade sig över hur omogna de var. Enligt henne, är de bästa männen i trettioårsåldern, och jag kan inte annat än att hålla med…

Den mest tystlåtna av dem båda, var nog uppriktigt besviken över att Tatiana avslog hans uppriktiga frieri…
De bor sex män i ett rum, och jobbar dygn i streck, för ett jobb som en övervakningskamera gör bättre.

Men det bästa är ändå att de klagade så mycket på Ryssland, och vad hon gör, men de kan inte annat än att älska henne!

Idag gick jag dessutom och köpte en radio. Den är liten, men effektiv! Just nu lyssnar jag på ett program om alkoholism, dryckesvanor, och alkoholpolitik. Medborgare ringer in, och blir utskällda för allt de säger av programledaren… En tv blir det nog inte av att jag hyr. Uthyraren är aldrig där.

Helg

18.11.07

I helgen har jag förstrött mig. Började med att gå på bio i fredagskväll med John.
http://vision.rambler.ru/users/paradisegroup/1/63/
Filmen handlar om en kille som blir hopplöst förälskad i en gift kvinna. Han stalkar henne till Holland... En måbra film, utan det där smöriga måbra slutet. Han får henne inte i slutet.

Det blev en riktigt dejt, med middag på en jättegod sushirestaurang.

Efter filmen gick vi sedan och handlade böcker. Men ni skall vet att det inte är lätt att hitta det man söker. Det finns ingen ordning över huvudtaget. I bokaffären på fakulteten, där de varje dag ställer upp böckerna på nytt på sina bord de fått sig tilldelade, där kan jag förstå att det inte är superordning. Men på en av de största bokvaruhusen? Det som är bra, är att man måste gå runt runt, och hittar böcker man annars inte skulle stött på!

Nu har jag varit på röda torget också. Moskvas trademark. Över en månad i stan, och det är först nu jag sett det riktiga Moskva!


På tal om det riktiga Moskva, så åkte jag och Anders ut för att second hand shoppa.

Vi irrade runt i ett industriområde halva dagen, för att sedan ha den rakt framför näsan. Men då var affären vi sökt, stängd.

Fork Forever

Som tur var hittade vi en annan affär på vägen, där de sålde kläder i lösvikt. En 650 kr/kg. Det var kläder från europa, och jag är banne mig säker på att det är myrorna eller emmaus som skickat kläderna till behövande här. Så kommer jag och köper två koftor… Men det största fyndet låg på gatan. Vi kom försent till en marknad, och det var bara ett par gummor och gubbar kvar. På en filt i snön låg en fin skinnväska, om än inte i bästa skick. Men för 50 rubel, är jag inte kräsen. Men jag hade kunnat få 10 cigg paket med Lenin för samma summa! Nostalgia heter de, och Anders köpte ett paket för den fina förpackningens skull.

På kvällen åt vi mat hos grannen, som sig bör på lördagarna. Det har blivit lite av en tradition. Tatiana lagade den Litauiska nationalrätten. Som palt ungefär, men med köttfärs i. Alla utom två disintegrerades i vattnet…
Kvällen, för min del, slutade med att Vova eldade socker och absint…

Äta hundar?

14.11.07

Det var när jag läste Tjechovs ”Ivanov” som jag först blev intresserad av ryskt vardagsliv, och ryska traditioner. Jag blev bara så förbluffad när de hällde ned sylt i teet, och rörde om. Ryssar gör lite som de vill.

Så, när jag häromveckan blev erbjuden sylt, när jag satt och rörde runt i teet hos Tatiana, hoppade mitt hjärta över några slag. Det var för just den här stunden, den här verkligheten, som jag började läsa ryska…

Idag doppade jag själv ned lite hallonsylt i teet. Det är gott, men smakar mest varm saft, och inte te.

Idag var jag och tittade lite i affärerna i köpcentret vid Ramstore. Men jag hittade inget. Det var mest dyrt, och fult. Men jag köpte i alla fall ett par supersöta knästrumpor för halva priset av en kofta jag tittade på… Ibland har man väl sina prioriteringar lite fel.

Nu skall jag antingen titta klart på ”Как я съел собаку”, eller ”Hur jag åt upp en hund”, av Grisjkovets. Dramatikern som är så populär just nu. Intressant, för jag gillar verkligen hans pjäser (de jag har sett), men så upptäckte jag att det är samma Grisjkovets som skrivit en bok som jag INTE gillade… Jaja, han är väl duktigare skådespelare och dramatiker, än författare!

Rysk humor

12.11.07

Inatt var det kallt, och när jag vaknade yrde snön utanför fönstret. Efter dagens lektioner, tyckte jag att det passade bra att gå till affären för att införskaffa soppingredienser. I köpcentret hittade jag också en teafffär. Självklart köpte jag ”Rasputin” teet. En blandning av svart och grönt te, med malva, jordgubb och bergamott. En riktig höjdare!


På tal om höjdare, i lördags var vi på en riktigt trevlig klubb. Sixteen tons hette den. Det var pub på nedervåningen, och dansgolv på övervåningen. Inträdet var 400 rubel, men det skulle ju ändå bli dyrare om vi tog en taxi någon annanstans. Tunnelbanan slutar att gå redan vid ett. Stämpeln var gjord av uv-bläck, sånt där som lyser så häftigt i mörkret! Men det var inte det bästa. Musiken var jätteskön, drum and base som du aldrig hört det förut. Litet, mysigt dansgolv, skön ale som ”stor stark” och utan att kosta skjortan. Vi fick dock värma upp med lite tequila, eftersom det tagit sådan tid att komma fram. Vi var ett gäng, och att få alla att samla ihop sig för avfärd var inte lätt…
Det var bara jag och Anders kvar tillslut. De andra åkte hem en efter en.
Tidigare på kvällen hade John lovat alla (jag vette fan hur det gick till) att jag skulle bjuda på pannkakor. De var så imponerade, Kan du steka sådana där tunna? Eh, jag trodde det, men med en publik är det svårare. De sista blev åtminstone bra.


Det är först när man åker taxi genom staden som man förstår hur stort Moskva egentligen är. Tunnelbanan har väl sin charm den med, men man missar alla ståtliga upplysta skyskrapor och långa broar.

Dagen efter skulle vi till Nya Tretiakov museumet. Jag har varit där en gång förut, men det var många som var sugna på att se Malevitj svarta kvadrat. Kön var dock enorm när vi kom fram vid halv tre tiden. Ryssar verkar inte ha något problem med att stå i kö. Och kön såg verkligen ut att räcka hela dagen. Vi gick ut i parken istället och fotograferade skulpturer.

Gorkij Parken ligger alldeles mitt emot museumet, med en stor nöjespark inkluderad. Jag hoppade upp och ned av förtjusning, Kom igen! Vi går dit! Snälla? Men vår kära Djingiz frös och ville bara hem. Han kan verkligen förstöra stämningen. Men jag lyckades övertala honom att gå till en kyrka istället. Så vi promenerade lite. På vägen låg Franska ambassaden. Oj vilket hus de fått sig tilldelade!



När vi kom hem käkade vi, och kollade på ryska ”Little Brittain”, ”Nasha Russia”, aka Vårt Ryssland. Riktigt kul!

Nu skall jag gå och läsa ”ensemle, c’est tout” av Anna Gavalda, men på ryska då förståss. Det moderna ryska litteraturspråket är ändå byggt på Franskans syntax, så jag kommer ganska nära orginalet… De har just haft en rysk picknick, så jag svävar inte alltför långt bort.

European Medical Center

Så, nu har man varit hos doktorn också. Efter att ha hört skräckhistorier från Karin i klassen, om vad den ryska kliniken här på campus hade för metoder, bestämde jag mig för att satsa på något annat. Karin hade kommit in med öroninflammation. De stack då in tjära i öronen på henne. I väntrummet blev hon dock smittad av influensan. Nästa gång hon kom tillbaka, lindade de in tungan i bandage, blåste ut en tänsticka, och stack ned den i halsen på henne. Efter det, stoppade de in en stålsak i näsan, som var ansluten till en UV-strålningsmaskin. Hur hon ställde upp på allt detta är över mitt förstånd!

Jag trodde i alla fall att jag hade fått problem med njurarna, för jag hade ont i ryggen. Fick med mig John, och tillsammans åkte vi in till The European Medical Center. John har en kompis som jobbat där som tolk, så vi fick reda på av henne till vilken doktor vi skulle vända oss. Hon varnade om att det kunde bli dyrt. Riktigt dyrt. Men har man en försäkring, så har man.
Vi var framme vid kliniken vid halv fyra tiden, men de hade först tid vid halv åtta. Turligt nog låg Bulgakov Museumet alldeles runt knuten. Det har gratis inträde, och drivs av riktiga entusiaster. Lite memorabilia, tavlor och ett café. Vi satte oss på cafét och läste. John lite Bulgakov som han hittade i en bokhylla, och jag, min framtidsroman om livet i Moskva år 2042.

Toaletten på muséet. Glasskiva i taket, där det låg fotografier, och tidningar på väggarna.


Det var verkligen svinkallt ute, dagens lägsta skulle vara -7. Det känndes i märg och ben. För att inte helt ruinera oss på en liten macka på nått café någonstans, tog vi en liten kebabliknade rulle på ett av de många gatustånden. Sen köpte vi bullar på ett riktigt franskt boulangerie. De hade till och med gratistidningen "The Moscow News" på franska, "Courrier de Russie" eller nått sånt... Det var fina bullar.

Sedan satte vi oss och väntade på doktorn. Han var lite sen, men sen rullade allt på. Han var riktigt nogrann. Det blev ultraljud och hela köret. Men jag var frisk som en nötkärna. Måste vara de här sängarna som förstört mig... Han började tala om orthopedic surgery.. Hehe, jag väntar nog tills jag kommer hem, och låter Johan massera mig istället.

Hela räkningen, gick på 10000 rubel, eller snarare 3000 kr. Men de var alla så trevliga, och allt flöt på så väl. Doktorn följde mig till alla rum, väntade utanför, och sedan tillbaka till honom. Jag fick bilderna på mina njurar att ta med hem. Utan extra kostnad. Något fint att hänga på väggen.

När jag kom hem halv elva på kvällen, rusade min granne ut ur sitt rum. Hon hade varit hur orolig som helst! Inte hade jag tänkt på att meddela henne om var jag hållit hus. Hon är 23, och hon gillar att behandla mig som en liten, liten syster känns det som. Men hon vill bara väl.

Champinjoner

8.11.07

Nu har det blivit kallt. Vattenpölarna har frusit till is, och det är 3 grader kallt. Konstigt, för det känns som att man skall frysa öronen av sig (eller snarare näsan, för det är den enda kroppsdelen som inte är täckt). Jag väntar med spänning på -30… Skall försöka hinna med allt turistande, innan pölarna fryser till tundra.

Häromdagen, eller snarare kvällen, gick jag och min kära granne på promenad genom staden. Vi hoppade av vid Leninbiblioteket. Utanför den ståtliga byggnaden stod en staty, föreställande en sittande man i skägg. Åh! Titta Lenin! Utbrister Tatiana. Men det var ju Dostojevskij i egen hög person! Hon tror att alla statyer föreställer Lenin…
Vi gick runt ganska länge, och det värsta var att hon ville fotografera allt. Det skulle väl ha varit ok, om inte JAG först var tvungen att stå modell, och sedan hon, bredvid varje sevärdhet.
Vårt mål var Röda Torget. Tänka sig, jag har inte varit där ännu… Vi kom aldrig ända fram. Det var lite för kallt, tyckte i alla fall jag, och så föreslog Tatiana, när vi kom fram till en tunnelbanestation, att vi kanske skulle dra oss hemåt ändå.

Annars har mitt brottande med byråkratin lönat sig. Om två veckor får jag mitt nya visum, och alla papper jag behöver för att lagligt bo och studera här är i sin ordning! Fast det är väl bara att vänta, innan de kallar från rum 11 igen. Det är det värsta rummet. I fredags var jag där. Det var öppet, och den ansvariga satt sysslolös vid sitt skrivbord. Men nej, på tisdag måste jag komma tillbaka. Så det gjorde jag, men kom för tidigt. Först klockan tre fick jag komma. Hon satt bara där, gjorde ingenting. Lägg till att hon alltid ser så arg ut, och du har din mardröm, right there.

Ingenting förvånar mig längre. Är det något som inte fungerar, inte finns, eller för den delen finns, så accepterar jag det bara. Det är väl så de flesta ryssar ställer sig inför livets banaliteter. Sedan kan de bli upprörda över viktigare saker. Frågan är om antalet champinjoner en kund köper, bör placeras i den första eller andra kategorin. Damen på marknaden blev i alla fall väldigt upprörd, om en leendes upprörd, över att jag bara ville köpa fem stycken. ”Av det blir det då ingen sallad” sa hon, och lade i ett gäng extra. Jag har dem fortfarande kvar i kylen…

Snön har fallit..

3.11.07

Det finns många hemlösa hundar här.
Det är som om de är en enda stor, borttappad familj, för de ser likadana ut. I fredags såg jag dem alla samlade. Utan för Ramstore satt dom, och inne i tunnelbanan låg det två stycken och gottade sig. En tjej gick fram och gav dem varsin halv pirog, men båda tittade bara slött på den, och lade sig sedan att sova igen…
Har sett filmen Ett hundhjärta två gånger nu. Baserad på Bulgakovs bok med samma namn. En läkare får syn på en hemlös hund, och tar med den hem för att utföra en högst oetisk operation. Vad väntar inte dessa små jyckar? Jag har god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.



I tunnelbanan, i gångarna mellan stationerna, står det alltid någon gumma och säljer något. Det kan vara randiga tröjor, lysande gadgets, blommor, och som idag, KATTUNGAR! Jag kan inte sluta tänka på det. Vad händer med dem som inte blir sålda? Vad händer med dem som blir det? Jag hade god lust att själv ta med en hem på rummet. Att klappa på i mörka stunder.

Igår lärde jag känna de resterande i min korridor. Tyskar och en polska. Vi satt hos Tatiana och drack lite vodka med Vova, och rätt som det är har hela korridoren samlats. Inlagd gurka på det, och det kan inte bli annat än en lyckad kväll. Men vad är det egentligen med folk som inte kan kännas vid att man träffats förut? Olivier, den mest tyska tysken, ser jag överallt. Vi har samma bekanta, och tog det ryska språktestet första dagen tillsammans. Sen säger han förvånat, att har du bott här i tre veckor, och jag har inte stött på dig förut??

Eftersom det var lördag tyckte jag inte att jag kunde sitta hemma och göra läxor. Bestämde mig istället tillslut att åka till en kyrka, kristi frälsares, eller något sådant, och sedan därifrån hitta ett trevligt museum att besöka.
Kyrkan är återuppbyggd någon gång på 1990-talet, men självklart i den sanna moskovitiska andan med förgyllda lökkupoler. Tunnelbanestationen ligger alldeles under kyrkan, så det var inte svårt att hitta. Kön in var dock enorm, så jag bestämde mig för att inte gå in. Istället gick jag runt och betraktade utsikten från en närliggande bro, och frös såklart huvudet av mig. Idag kom den riktiga kylan. Funderade en liten stund på vilket museum jag skulle välja. Antingen The Pusjkin Museum of fine arts, eller Det statliga Galleriet, Ilja Glazunov Galleriet. Tyckte att galleriet verkade mest lockande, och Pusjkin muséet huserar mest utländsk konst, om än högklassig. Det var ett klokt val, visade det sig, eftersom kön till Pusjkinmusét sträckte sig i oändlighet! Dock blev jag lite sugen, det måste ju vara riktigt bra om så många väntar utanför i kylan…

5.11.10

Igår var helgdag. Revolutionsdagen, den 7 nov, har officiellt ersatts av dagen för Förenandet av Rysslan, eller hur man nu skall översätta det. Det fina i kråksången är att, eftersom helgdagen infaller på en helgdag, flyttas den utlovade lediga dagen, till närmste vardag. Jag, Djingiz, John, Vova och Tanja hade bestämt att vi skulle gå på museum denna dag. Tretiakov Galleriet. Moskvas mest kända museum. Där fanns det massa rysk konst från främst 1800-talet, men också de som sträckte sig in på 1900-talet. Jag tror att de resterande snabbt ångrade att de tagit med mig. John berättade glatt om min historia nere i konsträsket under gymnasietiden för Djingiz. Det resulterade i att både han och John följde vartenda steg jag tog, studerade varenda tavla som jag studerade, och frågade ”Vad betyder det här? Vad är det här? Känner du igen den här? Gillar du den här?”. Men de tyckte att jag gick alldeles för långsamt… ”Sofia, är du inte nöjd nu?” Jag skall nog gå dit igen. Det var till och med gratis för studenter (ryska, som går någon högre utbildning. Vi klarade oss genom scanningen för utlänningar…) var tredje söndag i månaden.


Glazunov Galleriet i lördags var förresten ett lyckokast. Glazunov har en förträfflig kvantitet målningar. Han lever och frodas fortfarande. Men jag kan för mitt liv inte förstå varför han har fått en statligt museum till sitt förfogande. SÅ bra var han ändå inte. En del målningar var bara alltför banala. Han hade också gjort ett par stora målningar som kritik mot Soviet, men de var målade under 90-talet, och var rätt förutsägbara. Lenin, folk på barrikaderna, plakat med slagord, och andra symboler av diverse de slag. Det som föll mig mest i smaken var kolteckningarna han gjort. Alla porträtt var förresten också väldigt tilltalande. Han hade överdrivet ögonen en smula, så att de var stora, och så djupa, så att man själv föll ned i dem. Ja, han kunde måla, men han hade kunnat hålla sig borta från politiken, och religionen med för den delen. Jesus, alla vet vem han var, och vad han gjorde. DU behöver inte skriva hans historia…
Eller förresten, det jag gillade mest var hans illustrationer till Dostojevskijs samlade verk (eller nästan…). Människorna var precis så förvridna, och utstrålade verkligen den ångest, som bara Dostojevskij kan gestalta…

Efter Tretiakov Galleriet gick vi hem till mitt och Tanjas block och lagade mat. Vova köpte två flaskor Vodka, 0.7l vardera, att dela på. Djingiz och John dricker dock ingenting officiellt (om än att John inofficiellt kan bli övertalad), så vi var bara tre. Tror att jag nu har hårdnat lite, och tål mer än jag gjorde förut. Den andra flaskan delade jag och Vova på, för Tanja tyckte att hon hade fått tillräckligt. Det är intressant, först trodde jag att hon var världens prydaste, men hon kan dricka, och har sina historier hon med. I lördags försökte hon tvinga i John lite Cider. ”Kom igen, den är jätte lätt, svag. Som saft!” Den var 9%ig. Inte som saften hemma i Sverige om man säger så…

Byrokratizatzia

1.11.07

Ny månad, ny dag!
Jag hade så smått förträngt att jag fortfarande har en massa papper att fylla in, registreringar att hämta, och visum att förnya. Men så knackade djävulen på. Eller rättare sagt, John låtsades råna mig när jag stod vid bankomaten och tog ut pengar. Inte. Roligt. Han hade själv just varit hos någon, och de hade strängt bett honom att fixa dit mig… Men det fanns inte mycket jag kunde göra idag, eftersom passkontoret var stängt, men imorgon blir det fullspäckat schema. Idag var jag helt ledig. Hade tänkt åka in till Centrum, om omständigheterna varit annorlunda. Istället lämnade jag in tvätten, och fyllde på mitt kontantkort. En mycket produktiv dag. Nej, jag låg visst och läste boken jag fått låna av min granne. Den är roligare än artiklarna vi får i läxa. Alla artiklar är förresten mer intressanta än just dem vi får i läxa… Men jag saknar tabloidformatet på tidningarna hemma. Här är de enorma, och faller isär, eftersom de inte sitter ihop på något vis, överhuvudtaget.

En lätt muhammed-tecknings-situation uppstod idag. En tidning hade publicerat skämt om Putin, och har nu hela säkerhetstjänsten som granne. Artikeln som meddelade om detta, lades upp på en av de många nyhetsbyråernas hemsida, men togs bort, nästan direkt. Men inte innan jag hann ta del av det viktigaste innehållet.

Sen ikväll har jag tittat på en otroligt rolig gammal film. Kavkaskaja plenitza tror jag den hette. En författare åker till en by i Kaukasus för att skriva sagor, men dras in i en kidnappningshärva. Mycket slapstick och annat lättsamt!

Saudi

Igår tvättade jag två tröjor för hand i badrummet. Det tänker jag inte göra om. Vilket projekt det var att få dem torra, är allt jag säger. Och att få ut allt tvättmedel. Tvättmaskinson, måste vara min nya hjälte. Ja, han som uppfann tvättmaskinen…
Nästa gång skall jag lämna in kläderna på laundromaten på bottenvåningen. De tvättar och torkar för 160 rubel för ett dygn. 140 om man vill stå och slita själv.

Idag var jag istället ute på en trevlig promenad på min lediga eftermiddag. Höstsolen sken till att börja med, men med vintertiden kommer också mörkret.




Från mitt fönster ser man ända ned mot Moskvafloden. Floden var mitt ursprungliga mål, men jag började med att gå åt fel håll, och kom till en lummig park istället. Gick sedan vidare ifrån civilisationen. Både den Saudiarabiska ambassaden och en jättesöt kyrka passerade jag innan vattnet blev synligt långt nere i dalen. Jag bestämde mig då för att nöja mig med utsikten, och inte gå ned för ravinen mot floden.

En damm i parken

När jag skulle koka mina pelmeni till lunch, en slags rysk tortellini, och något som det visar sig varenda kotte kokar till middag, gick jag in till köket på min våning. Väl där, bestämde jag mig för att gå till köket en våning upp istället. Gasen till en av gasspisarna stod nämligen på. Tidigare i våras var det en stor brand på Universitetet, men då var det ett par kemielever som experimenterat. Jag tog inga onödiga risker. Stängde av kranen och öppnade fönstret istället.

En stund senare ringer Karoliina, min finska vän (som f.ö blev utslängd från klubben i fredags), och har fastnat i hissen. Jag går till vakten på mitt våningsplan och försöker reda ut det hela. Han har dock lunchbesök av vakterna från ovan och undervåningen också. De tyckte nog att jag var lite väl skärrad…
Bestämde mig för att inte ta hissen ned när jag skulle ut, utan tog trapporna. Man kan bara åka till våning två med hissen, för att sedan gå ned en trappa och passera vakterna. Trapphuset var konstruerat efter samma princip. Det gick inte att komma ut på första våningen – låst. Andra våningen var också låst p.g.a. ombyggnad. Jag fick gå upp till tredje våningen och där ta hissen . Men jag har känt mig mer omständig än så vid andra tillfällen.

Storhet

En stor sal, för en stor artist..











En stor tavla, för en stor man

En man, flera män...

Språk...по-русски

29.10.07

Förrgår spenderades inne hos Tatiana. John kom och våldgästade mig, och Vova – Tatiana.
Igår klev jag sedan upp tidigt, halv tio, för att följa med till en festival för världens språk. Den hölls på en filial till universitetet, ett par byten bort med tunnelbanan. Väl där fanns det massor av volontärer som hela tiden pekade en i rätt riktning. Schemat var fullspäckat. En 45 språk fanns representerade. Antingen var det proffessorer eller lärare i språket som höll en halvtimmeslång presentation, eller elever och andra entusiaster. Vi gick såklart och lyssnade på den Svenska presentationen. En långhårig kille med bockskägg och enormt högt uppdragna byxor och rutig skjorta, vid namn Igor, höll i föreläsningen. På tavlan hade han satt upp lite fraser, en flagga, och en banderoll med texten ”Konungariket Sverige”. Han började med att spela en gammal folksång, som man knappt förstod ett ord av som svensk.
Annars var han otroligt duktig, och gick igenom vad svenskan hade, som inte ryskan har. T ex. dessa tj, sj, ch ljud. Han gick också in på ordens genus, förklarade att svenskan inte hade nått manligt eller kvinnligt, och drog en vidare parallell till den utbredda homosexualiteten. Han var skön helt enkelt. Hans andraspråk var Isländska, men den föreläsningen gick vi inte på.
Esperantoföreläsningen inspirerade föga. Varför ta till sig ett språk som hävdas vara så lätt? Jag oroar mig för nyanser… och var tar alla missförstånd vägen?
Arabiskan var också intressant. Tecknen är helt otroliga. Ett normalt ord består inte av mer än tre konsonanter.

Tunnelbanan Avtozavodskaja var helt fantastisk. Arbetare i alla länder, förena eder! Det var hammare och skäror överallt, och mosaiker av arbetare högt uppe i taket. Tyvärr fick jag inte med mig kameran. Men ta mig på orden.

Kvällen ägnades åt att förstå en satirisk text om hur fattiga i ryssland ser på rika, och rikedom. Det hela gick ut på att ryssar var lata, och inte hade samma strävan efter lyx, rikedom eller överflöd. De fattiga hade helt enkelt valt att inte vilja vara rika. Argument för de fattigas hat mot rika gick ut på att klimatet i ryssland är sådant helt enkelt. Det var en rolig text, om man inte ger sig in på att själv lista ut varför förhållandet är sådant som författaren beskrev, eller att själv försöka bilda sig en egen uppfattning…

Arbat

27.10.07

Igår åkte jag in till Arbat, åh Arbat.
Ulitsa Arbat måste nog vara Moskvas mest kända gata. Motsvarigheten är nog Carnaby street i London. Förr i världen var Arbat hem till konstnärer och annat löst folk. Men tiderna förändras, och nu är det hem för juvelerarbutiker och suvenirer.
Det kanske inte är så speciellt här, ändå, tänkte jag när jag gick, men när man får lite perspektiv, inser man hur genuina kvarteren här omkring egentligen är. Moskva är annars en enda stor farled. Tänk er E4, med affärer på var sida. En gata kan sträcka sig i det oändliga, utan vare sig övergångställe, eller gångtunnel. Men det är så himla gulligt, hur det mitt i stan ligger små kyrkor med förgyllda kupoler. Under sovjettiden användes kyrkorna inte till bedjan, utan som lager, eller som boxningsring… Det är i alla fall därför de fått stå kvar. Och nu, så vet jag inte om de mest står som prydnad, eller besöks av alla nyblivna och återupplivade ortodoxer. ”Jag är inte kristen, jag är ortodox”. De har en intressant självbild…



Mitt riktiga mål för redan var Dom Knigi, eller snarare Bokhuset på svenska. En enorm affär där jag hoppades hitta en rysk-rysk ordbok. Det gjorde jag mycket riktigt, och även en liten pytteordbok med ungdomsslang. Den var egentligen ämnad till föräldrar, och andra som ville förstå dagens studenter och tonåringar… Det skulle vara jag det. Saken är den att ryskan pratas på så många nivåer. Det är inte alla som har lärt sig alla regler, alla olika verb eller ren hövlighet. Ibland står t o m John förstummad och förstår inte heller vad de pratar om. Då vet jag att det är illa.

Innan jag tog tunnelbanan in till centrum, gick jag för att hämta ut mitt studentmetrokort. Jag lämnade in alla dokument för en vecka sedan, och kortet skulle vara klart om två. Men jag tänkte, att här i Ryssland går det såklart snabbt, så jag testade. Inga problem här inte, mitt kuvert låg där och väntade på mig. Men kortet gäller bara per kalendermånad, och vackra oktober går mot sin ände…
Det är ett himlans bra kort ändå. Går på en 162 rubel i månaden. En resa kostar 14 rubel, så man går lätt runt.

Jag åkte mitt i rusningen både fram och tillbaka. Det var helt otroligt. Så mycket folk som slussades igenom gångar och rulltrappor. För att byta linje är det inte bara att åka ned eller upp en våning, utan man måste upp, ut, in och igenom. Men det är väl skyltat. Dock så står det inte alltid vilken station man kommer till. Man måste istället vara uppmärksam på vad de ropar ut i högtalarna. De är så himla söta. Ibland är det en mansröst, och ibland en kvinnoröst. De uppmanar sedan till att ge sittplatserna till äldre, invalider (hehe, som de kallar handikappade) och till dem som reser med barn.

På kvällen kom grannen från mitt emot över. Han är också från Litauen och känner Tatiana. John kom också med. Vi satt och drack lite öl, och Vova, som grannen också heter, berättade ganska utförligt om ”fake-krig”, eller vad man nu skall kalla det. Man skjuter på varandra och springer runt i skogen. Det var inte paintball, utan man använde lösa skott på nått vänster. Jag skojar inte om jag säger att han säkert pratade om det en timme.
Sen gick vi till Anders rum och drack lite mer. Och där slutar historien lyckligt.

Äntligen eget internet =)

Idag, eller snarare ikväll fick jag äntligen internet till rummet. Hade eg gett upp hoppet. Imorse ringde jag till och med till det minst illegala nätverket och bad dem komma. Internet skulle vara hos mig inom fem dagar.

Men, jag hade inte gett upp på Vova. Så jag ringde en gång till ikväll, och tror ni inte att han kommer? Inte efter 15min som han lovade, utan efter två timmar eller nått sånt. Samtidigt ringer förståss hackers, som det andra nätverket så passande heter, och jag säger att jag inte vill ha med dem att göra längre(eller snarare att jag inte ville ha internet längre, lite hövlig är man allt).

Idag virrade jag f.ö bort mig som vanligt. Skulle gå till en matsal som jag varit på en gång förut, men hittade den inte. Men sådant hör till vardagen.

God natt

Den 24 oktober

Efter dagens lektion gick jag till allas vår Ramstore, och Media Markt som ligger alldeles intill, och köpte en vattenrenare. Det håller inte i längden att släpa litervis med vatten.

De har en rolig tradition på Ramstore som jag firade idag. Kommer man bärandes på något man köpt någon annanstans, eller tidigare på Ramstore, eller om man helt enkelt har en stor väska, vill de att man kommer fram till en speciell disk där de sätter in din produkt i en plastpåse, och plomberar. Jag bar på min mapp med skolsaker, och kände att jag objazatelno, tvunget, måste få den inslagen.

Ikväll har serberna fest igen, kak sledujet, som sig bör… Får se om jag går eller tittar på film på datorn istället. Fick en dokumentär, Nord-Ost, om terroristattentatet för några år sedan på en teater här i Moskva, av John. Igår var årsdagen. Mitt under musikalen kom de, och krävde ett slut på kriget i Tjetjenien. Den är säkert väldigt upplyftande. Dessutom finns alltid chansen att Vova ärar mig med ett besök…


Hoho. Nu har jag vunnit över svåraste nivån på datorschacket. En gång, och fått oavgjort en gång. Hur många gånger jag spelat, är ovidkommande!

En intressant anekdot (anekdot på ryska betyder f.ö. skämt) från gårdagen handlar om kylskåpsuthyringen här på campus. Innan föreställningen, eller rättare sagt ungefär tio minuter innan, träffade jag och Tatiana John i hissen. Den här dagen skulle tydligen betalningen för denna månad vara inne, vilket undgått allas vår uppmärksamhet. Vi följer med honom ut på gården, och in i vad som visar sig vara, bland mycket annat, ett cykelförråd. Vi fick ringa killen, som lovat att han skulle vara där, och be honom komma. Sen var det bara att langa fram stålarna, eller de 250 rubel han krävde. Ja, krävde är ett starkt ord. Han såg ganska glad och förvånad ut måste jag säga. Till råga på allt var han ju inte ens där enligt överenskommelsen, vilken bara kunde ha varit till gagn för honom.

Den 23 oktober

23.10.07

Idag började jag med att kliva upp rätt sent. Igår satt jag förgäves uppe ganska sent och spelade schack, emedan jag väntade på att Vova skulle komma och fixa Internet. (O de som säger att fixarna föll med Sovjet...) Gick istället och satte mig i Cafét. Drack en snabbkaffe för 10 rubel och förströdde mig på nätet. Ganska väl värt sina pengar, med tanke på att en timmes Internet annars kostar minst en 60-70 rubel.

Dagens lektion började halv tre, och var ingen höjdare. Jag kliver in i salen med andan i halsen. Hiss efter hiss var proppfull, så det tog ett tag att komma upp till åttonde våningen. Det ser ut som ett språklabb. Det skulle inte ha varit så hemskt i sig (jag hade förväntat mig en fonetik lektion någon gång snart), om studenterna allihopa inte varit från östraste delarna av Asien! Jag kände mig rätt mycket som en utböling. Läraren frågade efter uppropet var jag kom ifrån, och förklarade sedan att hon hade lektion för andra européer på måndagarna. Men det krockade med min andra lektion. Inga problem, gå med oss ändå, avslutade hon med.
Vi hade böcker på ryska/kinesiska! De gick igenom problem som att skilja B från P!!! Visst, det är jättesvårt för en asiat, men för mig? Nästa lektion måste vara att skilja R från L, om det inte var den första… Jag satt igenom lektionen, men hade redan bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka.

Igår kväll kom Tatiana in med ett par gratisbiljetter till en musikalisk föreställning som skulle hållas ikväll. En av de mest prisade sovjetiska kompositörerna fortfarande i livet, han hette Evgenij Doga, från Makedonien, skulle framföra några stycken. Musiken var jättetrevlig, om man nu får använda det adjektivet. Men, på vardera sida om scenen stod två stora tv-apparater och visade ett bildspel där vår käre kompositör var i första rummet. Det var väl en fin tanke, men personligen tycker jag att det blev lite fel, då det jämte vår konsert, visades en film om en av de mer storslagna konserterna han gett. Vårt spektakl såg då så litet ut i jämförelse.
Universitetets rektor prisade kvällen, och Evgenij lite väl i överkant. Det tiggdes om applåder före, efter, under, och mellan varje framträdande. Samtidigt skulle även denna lilla föreställning förevigas (de måste ju ha något nytt att visa vid sidan av nästa show), och kamera männen klampade omkring lite överallt vare sig det passade sig eller ej. Jag blir trött på allt detta förhärligande. Är någonting underbart, behöver man inte säga det… mer än en gång… När stunden sedan länge passerat. (Ni vet, en lögn under polisförhör, ändras inte, utan förblir densamma.)

Lite mysigt har jag det allt...

Och man får ju hoppas att man är omtyckt...