Den 23 oktober

23.10.07

Idag började jag med att kliva upp rätt sent. Igår satt jag förgäves uppe ganska sent och spelade schack, emedan jag väntade på att Vova skulle komma och fixa Internet. (O de som säger att fixarna föll med Sovjet...) Gick istället och satte mig i Cafét. Drack en snabbkaffe för 10 rubel och förströdde mig på nätet. Ganska väl värt sina pengar, med tanke på att en timmes Internet annars kostar minst en 60-70 rubel.

Dagens lektion började halv tre, och var ingen höjdare. Jag kliver in i salen med andan i halsen. Hiss efter hiss var proppfull, så det tog ett tag att komma upp till åttonde våningen. Det ser ut som ett språklabb. Det skulle inte ha varit så hemskt i sig (jag hade förväntat mig en fonetik lektion någon gång snart), om studenterna allihopa inte varit från östraste delarna av Asien! Jag kände mig rätt mycket som en utböling. Läraren frågade efter uppropet var jag kom ifrån, och förklarade sedan att hon hade lektion för andra européer på måndagarna. Men det krockade med min andra lektion. Inga problem, gå med oss ändå, avslutade hon med.
Vi hade böcker på ryska/kinesiska! De gick igenom problem som att skilja B från P!!! Visst, det är jättesvårt för en asiat, men för mig? Nästa lektion måste vara att skilja R från L, om det inte var den första… Jag satt igenom lektionen, men hade redan bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka.

Igår kväll kom Tatiana in med ett par gratisbiljetter till en musikalisk föreställning som skulle hållas ikväll. En av de mest prisade sovjetiska kompositörerna fortfarande i livet, han hette Evgenij Doga, från Makedonien, skulle framföra några stycken. Musiken var jättetrevlig, om man nu får använda det adjektivet. Men, på vardera sida om scenen stod två stora tv-apparater och visade ett bildspel där vår käre kompositör var i första rummet. Det var väl en fin tanke, men personligen tycker jag att det blev lite fel, då det jämte vår konsert, visades en film om en av de mer storslagna konserterna han gett. Vårt spektakl såg då så litet ut i jämförelse.
Universitetets rektor prisade kvällen, och Evgenij lite väl i överkant. Det tiggdes om applåder före, efter, under, och mellan varje framträdande. Samtidigt skulle även denna lilla föreställning förevigas (de måste ju ha något nytt att visa vid sidan av nästa show), och kamera männen klampade omkring lite överallt vare sig det passade sig eller ej. Jag blir trött på allt detta förhärligande. Är någonting underbart, behöver man inte säga det… mer än en gång… När stunden sedan länge passerat. (Ni vet, en lögn under polisförhör, ändras inte, utan förblir densamma.)