Wednesday, October 31, 2007
Igår tvättade jag två tröjor för hand i badrummet. Det tänker jag inte göra om. Vilket projekt det var att få dem torra, är allt jag säger. Och att få ut allt tvättmedel. Tvättmaskinson, måste vara min nya hjälte. Ja, han som uppfann tvättmaskinen…
Nästa gång skall jag lämna in kläderna på laundromaten på bottenvåningen. De tvättar och torkar för 160 rubel för ett dygn. 140 om man vill stå och slita själv.
Idag var jag istället ute på en trevlig promenad på min lediga eftermiddag. Höstsolen sken till att börja med, men med vintertiden kommer också mörkret.
Från mitt fönster ser man ända ned mot Moskvafloden. Floden var mitt ursprungliga mål, men jag började med att gå åt fel håll, och kom till en lummig park istället. Gick sedan vidare ifrån civilisationen. Både den Saudiarabiska ambassaden och en jättesöt kyrka passerade jag innan vattnet blev synligt långt nere i dalen. Jag bestämde mig då för att nöja mig med utsikten, och inte gå ned för ravinen mot floden.
En damm i parken
När jag skulle koka mina pelmeni till lunch, en slags rysk tortellini, och något som det visar sig varenda kotte kokar till middag, gick jag in till köket på min våning. Väl där, bestämde jag mig för att gå till köket en våning upp istället. Gasen till en av gasspisarna stod nämligen på. Tidigare i våras var det en stor brand på Universitetet, men då var det ett par kemielever som experimenterat. Jag tog inga onödiga risker. Stängde av kranen och öppnade fönstret istället.
En stund senare ringer Karoliina, min finska vän (som f.ö blev utslängd från klubben i fredags), och har fastnat i hissen. Jag går till vakten på mitt våningsplan och försöker reda ut det hela. Han har dock lunchbesök av vakterna från ovan och undervåningen också. De tyckte nog att jag var lite väl skärrad…
Bestämde mig för att inte ta hissen ned när jag skulle ut, utan tog trapporna. Man kan bara åka till våning två med hissen, för att sedan gå ned en trappa och passera vakterna. Trapphuset var konstruerat efter samma princip. Det gick inte att komma ut på första våningen – låst. Andra våningen var också låst p.g.a. ombyggnad. Jag fick gå upp till tredje våningen och där ta hissen . Men jag har känt mig mer omständig än så vid andra tillfällen.
Nästa gång skall jag lämna in kläderna på laundromaten på bottenvåningen. De tvättar och torkar för 160 rubel för ett dygn. 140 om man vill stå och slita själv.
Idag var jag istället ute på en trevlig promenad på min lediga eftermiddag. Höstsolen sken till att börja med, men med vintertiden kommer också mörkret.
Från mitt fönster ser man ända ned mot Moskvafloden. Floden var mitt ursprungliga mål, men jag började med att gå åt fel håll, och kom till en lummig park istället. Gick sedan vidare ifrån civilisationen. Både den Saudiarabiska ambassaden och en jättesöt kyrka passerade jag innan vattnet blev synligt långt nere i dalen. Jag bestämde mig då för att nöja mig med utsikten, och inte gå ned för ravinen mot floden.
En damm i parken
När jag skulle koka mina pelmeni till lunch, en slags rysk tortellini, och något som det visar sig varenda kotte kokar till middag, gick jag in till köket på min våning. Väl där, bestämde jag mig för att gå till köket en våning upp istället. Gasen till en av gasspisarna stod nämligen på. Tidigare i våras var det en stor brand på Universitetet, men då var det ett par kemielever som experimenterat. Jag tog inga onödiga risker. Stängde av kranen och öppnade fönstret istället.En stund senare ringer Karoliina, min finska vän (som f.ö blev utslängd från klubben i fredags), och har fastnat i hissen. Jag går till vakten på mitt våningsplan och försöker reda ut det hela. Han har dock lunchbesök av vakterna från ovan och undervåningen också. De tyckte nog att jag var lite väl skärrad…
Bestämde mig för att inte ta hissen ned när jag skulle ut, utan tog trapporna. Man kan bara åka till våning två med hissen, för att sedan gå ned en trappa och passera vakterna. Trapphuset var konstruerat efter samma princip. Det gick inte att komma ut på första våningen – låst. Andra våningen var också låst p.g.a. ombyggnad. Jag fick gå upp till tredje våningen och där ta hissen . Men jag har känt mig mer omständig än så vid andra tillfällen.
Tuesday, October 30, 2007
Monday, October 29, 2007
Språk...по-русски
29.10.07
Förrgår spenderades inne hos Tatiana. John kom och våldgästade mig, och Vova – Tatiana.
Igår klev jag sedan upp tidigt, halv tio, för att följa med till en festival för världens språk. Den hölls på en filial till universitetet, ett par byten bort med tunnelbanan. Väl där fanns det massor av volontärer som hela tiden pekade en i rätt riktning. Schemat var fullspäckat. En 45 språk fanns representerade. Antingen var det proffessorer eller lärare i språket som höll en halvtimmeslång presentation, eller elever och andra entusiaster. Vi gick såklart och lyssnade på den Svenska presentationen. En långhårig kille med bockskägg och enormt högt uppdragna byxor och rutig skjorta, vid namn Igor, höll i föreläsningen. På tavlan hade han satt upp lite fraser, en flagga, och en banderoll med texten ”Konungariket Sverige”. Han började med att spela en gammal folksång, som man knappt förstod ett ord av som svensk.
Annars var han otroligt duktig, och gick igenom vad svenskan hade, som inte ryskan har. T ex. dessa tj, sj, ch ljud. Han gick också in på ordens genus, förklarade att svenskan inte hade nått manligt eller kvinnligt, och drog en vidare parallell till den utbredda homosexualiteten. Han var skön helt enkelt. Hans andraspråk var Isländska, men den föreläsningen gick vi inte på.
Esperantoföreläsningen inspirerade föga. Varför ta till sig ett språk som hävdas vara så lätt? Jag oroar mig för nyanser… och var tar alla missförstånd vägen?
Arabiskan var också intressant. Tecknen är helt otroliga. Ett normalt ord består inte av mer än tre konsonanter.
Tunnelbanan Avtozavodskaja var helt fantastisk. Arbetare i alla länder, förena eder! Det var hammare och skäror överallt, och mosaiker av arbetare högt uppe i taket. Tyvärr fick jag inte med mig kameran. Men ta mig på orden.
Kvällen ägnades åt att förstå en satirisk text om hur fattiga i ryssland ser på rika, och rikedom. Det hela gick ut på att ryssar var lata, och inte hade samma strävan efter lyx, rikedom eller överflöd. De fattiga hade helt enkelt valt att inte vilja vara rika. Argument för de fattigas hat mot rika gick ut på att klimatet i ryssland är sådant helt enkelt. Det var en rolig text, om man inte ger sig in på att själv lista ut varför förhållandet är sådant som författaren beskrev, eller att själv försöka bilda sig en egen uppfattning…
Förrgår spenderades inne hos Tatiana. John kom och våldgästade mig, och Vova – Tatiana.
Igår klev jag sedan upp tidigt, halv tio, för att följa med till en festival för världens språk. Den hölls på en filial till universitetet, ett par byten bort med tunnelbanan. Väl där fanns det massor av volontärer som hela tiden pekade en i rätt riktning. Schemat var fullspäckat. En 45 språk fanns representerade. Antingen var det proffessorer eller lärare i språket som höll en halvtimmeslång presentation, eller elever och andra entusiaster. Vi gick såklart och lyssnade på den Svenska presentationen. En långhårig kille med bockskägg och enormt högt uppdragna byxor och rutig skjorta, vid namn Igor, höll i föreläsningen. På tavlan hade han satt upp lite fraser, en flagga, och en banderoll med texten ”Konungariket Sverige”. Han började med att spela en gammal folksång, som man knappt förstod ett ord av som svensk.
Annars var han otroligt duktig, och gick igenom vad svenskan hade, som inte ryskan har. T ex. dessa tj, sj, ch ljud. Han gick också in på ordens genus, förklarade att svenskan inte hade nått manligt eller kvinnligt, och drog en vidare parallell till den utbredda homosexualiteten. Han var skön helt enkelt. Hans andraspråk var Isländska, men den föreläsningen gick vi inte på.
Esperantoföreläsningen inspirerade föga. Varför ta till sig ett språk som hävdas vara så lätt? Jag oroar mig för nyanser… och var tar alla missförstånd vägen?
Arabiskan var också intressant. Tecknen är helt otroliga. Ett normalt ord består inte av mer än tre konsonanter.
Tunnelbanan Avtozavodskaja var helt fantastisk. Arbetare i alla länder, förena eder! Det var hammare och skäror överallt, och mosaiker av arbetare högt uppe i taket. Tyvärr fick jag inte med mig kameran. Men ta mig på orden.
Kvällen ägnades åt att förstå en satirisk text om hur fattiga i ryssland ser på rika, och rikedom. Det hela gick ut på att ryssar var lata, och inte hade samma strävan efter lyx, rikedom eller överflöd. De fattiga hade helt enkelt valt att inte vilja vara rika. Argument för de fattigas hat mot rika gick ut på att klimatet i ryssland är sådant helt enkelt. Det var en rolig text, om man inte ger sig in på att själv lista ut varför förhållandet är sådant som författaren beskrev, eller att själv försöka bilda sig en egen uppfattning…
Saturday, October 27, 2007
Arbat
27.10.07
Igår åkte jag in till Arbat, åh Arbat.
Ulitsa Arbat måste nog vara Moskvas mest kända gata. Motsvarigheten är nog Carnaby street i London. Förr i världen var Arbat hem till konstnärer och annat löst folk. Men tiderna förändras, och nu är det hem fö
r juvelerarbutiker och suvenirer.Det kanske inte är så speciellt här, ändå, tänkte jag när jag gick, men när man får lite perspektiv, inser man hur genuina kvarteren här omkring egentligen är. Moskva är annars en enda stor farled. Tänk er E4, med affärer på var sida. En gata kan sträcka sig i det oändliga, utan vare sig övergångställe, eller gångtunnel. Men det är så himla gulligt, hur det mitt i stan ligger små kyrkor med förgyllda kupoler. Under sovjettiden användes kyrkorna inte till bedjan, utan som lager, eller som boxningsring… Det är i alla fall därför de fått stå kvar. Och nu, så vet jag inte om de mest står som prydnad, eller besöks av alla nyblivna och återupplivade ortodoxer. ”Jag är inte kristen, jag är ortodox”. De har en intressant självbild…
Mitt riktiga mål för redan var Dom Knigi, eller snarare Bokhuset på svenska. En enorm affär där jag hoppades hitta en rysk-rysk ordbok. Det gjorde jag mycket riktigt, och även en liten pytteordbok med ungdomsslang. Den var egentligen ämnad till föräldrar, och andra som ville förstå dagens studenter och tonåringar… Det skulle vara jag det. Saken är den att ryskan pratas på så många nivåer. Det är inte alla som har lärt sig alla regler, alla olika verb eller ren hövlighet. Ibland står t o m John förstummad och förstår inte heller vad de pratar om. Då vet jag att det är illa.
Innan jag tog tunnelbanan in till centrum, gick jag för att hämta ut mitt studentmetrokort. Jag lämnade in alla dokument för en vecka sedan, och kortet skulle vara klart om två. Men jag tänkte, att här i Ryssland går det såklart snabbt, så jag testade. Inga problem här inte, mitt kuvert låg där och väntade på mig. Men kortet gäller bara per kalendermånad, och vackra oktober går mot sin ände…
Det är ett himlans bra kort ändå. Går på en 162 rubel i månaden. En resa kostar 14 rubel, så man går lätt runt.
Jag åkte mitt i rusningen både fram och tillbaka. Det var helt otroligt. Så mycket folk som slussades igenom gångar och rulltrappor. För att byta linje är det inte bara att åka ned eller upp en våning, utan man måste upp, ut, in och igenom. Men det är väl skyltat. Dock så står det inte alltid vilken station man kommer till. Man måste istället vara uppmärksam på vad de ropar ut i högtalarna. De är så himla söta. Ibland är det en mansröst, och ibland en kvinnoröst. De uppmanar sedan till att ge sittplatserna till äldre, invalider (hehe, som de kallar handikappade) och till dem som reser med barn.
På kvällen kom grannen från mitt emot över. Han är också från Litauen och känner Tatiana. John kom också med. Vi satt och drack lite öl, och Vova, som grannen också heter, berättade ganska utförligt om ”fake-krig”, eller vad man nu skall kalla det. Man skjuter på varandra och springer runt i skogen. Det var inte paintball, utan man använde lösa skott på nått vänster. Jag skojar inte om jag säger att han säkert pratade om det en timme.
Sen gick vi till Anders rum och drack lite mer. Och där slutar historien lyckligt.
Friday, October 26, 2007
Äntligen eget internet =)
Idag, eller snarare ikväll fick jag äntligen internet till rummet. Hade eg gett upp hoppet. Imorse ringde jag till och med till det minst illegala nätverket och bad dem komma. Internet skulle vara hos mig inom fem dagar.
Men, jag hade inte gett upp på Vova. Så jag ringde en gång till ikväll, och tror ni inte att han kommer? Inte efter 15min som han lovade, utan efter två timmar eller nått sånt. Samtidigt ringer förståss hackers, som det andra nätverket så passande heter, och jag säger att jag inte vill ha med dem att göra längre(eller snarare att jag inte ville ha internet längre, lite hövlig är man allt).
Idag virrade jag f.ö bort mig som vanligt. Skulle gå till en matsal som jag varit på en gång förut, men hittade den inte. Men sådant hör till vardagen.
God natt
Men, jag hade inte gett upp på Vova. Så jag ringde en gång till ikväll, och tror ni inte att han kommer? Inte efter 15min som han lovade, utan efter två timmar eller nått sånt. Samtidigt ringer förståss hackers, som det andra nätverket så passande heter, och jag säger att jag inte vill ha med dem att göra längre(eller snarare att jag inte ville ha internet längre, lite hövlig är man allt).
Idag virrade jag f.ö bort mig som vanligt. Skulle gå till en matsal som jag varit på en gång förut, men hittade den inte. Men sådant hör till vardagen.
God natt
Den 24 oktober
Efter dagens lektion gick jag till allas vår Ramstore, och Media Markt som ligger alldeles intill, och köpte en vattenrenare. Det håller inte i längden att släpa litervis med vatten.
De har en rolig tradition på Ramstore som jag firade idag. Kommer man bärandes på något man köpt någon annanstans, eller tidigare på Ramstore, eller om man helt enkelt har en stor väska, vill de att man kommer fram till en speciell disk där de sätter in din produkt i en plastpåse, och plomberar. Jag bar på min mapp med skolsaker, och kände att jag objazatelno, tvunget, måste få den inslagen.
Ikväll har serberna fest igen, kak sledujet, som sig bör… Får se om jag går eller tittar på film på datorn istället. Fick en dokumentär, Nord-Ost, om terroristattentatet för några år sedan på en teater här i Moskva, av John. Igår var årsdagen. Mitt under musikalen kom de, och krävde ett slut på kriget i Tjetjenien. Den är säkert väldigt upplyftande. Dessutom finns alltid chansen att Vova ärar mig med ett besök…
Hoho. Nu har jag vunnit över svåraste nivån på datorschacket. En gång, och fått oavgjort en gång. Hur många gånger jag spelat, är ovidkommande!
En intressant anekdot (anekdot på ryska betyder f.ö. skämt) från gårdagen handlar om kylskåpsuthyringen här på campus. Innan föreställningen, eller rättare sagt ungefär tio minuter innan, träffade jag och Tatiana John i hissen. Den här dagen skulle tydligen betalningen för denna månad vara inne, vilket undgått allas vår uppmärksamhet. Vi följer med honom ut på gården, och in i vad som visar sig vara, bland mycket annat, ett cykelförråd. Vi fick ringa killen, som lovat att han skulle vara där, och be honom komma. Sen var det bara att langa fram stålarna, eller de 250 rubel han krävde. Ja, krävde är ett starkt ord. Han såg ganska glad och förvånad ut måste jag säga. Till råga på allt var han ju inte ens där enligt överenskommelsen, vilken bara kunde ha varit till gagn för honom.
De har en rolig tradition på Ramstore som jag firade idag. Kommer man bärandes på något man köpt någon annanstans, eller tidigare på Ramstore, eller om man helt enkelt har en stor väska, vill de att man kommer fram till en speciell disk där de sätter in din produkt i en plastpåse, och plomberar. Jag bar på min mapp med skolsaker, och kände att jag objazatelno, tvunget, måste få den inslagen.
Ikväll har serberna fest igen, kak sledujet, som sig bör… Får se om jag går eller tittar på film på datorn istället. Fick en dokumentär, Nord-Ost, om terroristattentatet för några år sedan på en teater här i Moskva, av John. Igår var årsdagen. Mitt under musikalen kom de, och krävde ett slut på kriget i Tjetjenien. Den är säkert väldigt upplyftande. Dessutom finns alltid chansen att Vova ärar mig med ett besök…
Hoho. Nu har jag vunnit över svåraste nivån på datorschacket. En gång, och fått oavgjort en gång. Hur många gånger jag spelat, är ovidkommande!
En intressant anekdot (anekdot på ryska betyder f.ö. skämt) från gårdagen handlar om kylskåpsuthyringen här på campus. Innan föreställningen, eller rättare sagt ungefär tio minuter innan, träffade jag och Tatiana John i hissen. Den här dagen skulle tydligen betalningen för denna månad vara inne, vilket undgått allas vår uppmärksamhet. Vi följer med honom ut på gården, och in i vad som visar sig vara, bland mycket annat, ett cykelförråd. Vi fick ringa killen, som lovat att han skulle vara där, och be honom komma. Sen var det bara att langa fram stålarna, eller de 250 rubel han krävde. Ja, krävde är ett starkt ord. Han såg ganska glad och förvånad ut måste jag säga. Till råga på allt var han ju inte ens där enligt överenskommelsen, vilken bara kunde ha varit till gagn för honom.
Den 23 oktober
23.10.07
Idag började jag med att kliva upp rätt sent. Igår satt jag förgäves uppe ganska sent och spelade schack, emedan jag väntade på att Vova skulle komma och fixa Internet. (O de som säger att fixarna föll med Sovjet...) Gick istället och satte mig i Cafét. Drack en snabbkaffe för 10 rubel och förströdde mig på nätet. Ganska väl värt sina pengar, med tanke på att en timmes Internet annars kostar minst en 60-70 rubel.
Dagens lektion började halv tre, och var ingen höjdare. Jag kliver in i salen med andan i halsen. Hiss efter hiss var proppfull, så det tog ett tag att komma upp till åttonde våningen. Det ser ut som ett språklabb. Det skulle inte ha varit så hemskt i sig (jag hade förväntat mig en fonetik lektion någon gång snart), om studenterna allihopa inte varit från östraste delarna av Asien! Jag kände mig rätt mycket som en utböling. Läraren frågade efter uppropet var jag kom ifrån, och förklarade sedan att hon hade lektion för andra européer på måndagarna. Men det krockade med min andra lektion. Inga problem, gå med oss ändå, avslutade hon med.
Vi hade böcker på ryska/kinesiska! De gick igenom problem som att skilja B från P!!! Visst, det är jättesvårt för en asiat, men för mig? Nästa lektion måste vara att skilja R från L, om det inte var den första… Jag satt igenom lektionen, men hade redan bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka.
Igår kväll kom Tatiana in med ett par gratisbiljetter till en musikalisk föreställning som skulle hållas ikväll. En av de mest prisade sovjetiska kompositörerna fortfarande i livet, han hette Evgenij Doga, från Makedonien, skulle framföra några stycken. Musiken var jättetrevlig, om man nu får använda det adjektivet. Men, på vardera sida om scenen stod två stora tv-apparater och visade ett bildspel där vår käre kompositör var i första rummet. Det var väl en fin tanke, men personligen tycker jag att det blev lite fel, då det jämte vår konsert, visades en film om en av de mer storslagna konserterna han gett. Vårt spektakl såg då så litet ut i jämförelse.
Universitetets rektor prisade kvällen, och Evgenij lite väl i överkant. Det tiggdes om applåder före, efter, under, och mellan varje framträdande. Samtidigt skulle även denna lilla föreställning förevigas (de måste ju ha något nytt att visa vid sidan av nästa show), och kamera männen klampade omkring lite överallt vare sig det passade sig eller ej. Jag blir trött på allt detta förhärligande. Är någonting underbart, behöver man inte säga det… mer än en gång… När stunden sedan länge passerat. (Ni vet, en lögn under polisförhör, ändras inte, utan förblir densamma.)
Idag började jag med att kliva upp rätt sent. Igår satt jag förgäves uppe ganska sent och spelade schack, emedan jag väntade på att Vova skulle komma och fixa Internet. (O de som säger att fixarna föll med Sovjet...) Gick istället och satte mig i Cafét. Drack en snabbkaffe för 10 rubel och förströdde mig på nätet. Ganska väl värt sina pengar, med tanke på att en timmes Internet annars kostar minst en 60-70 rubel.
Dagens lektion började halv tre, och var ingen höjdare. Jag kliver in i salen med andan i halsen. Hiss efter hiss var proppfull, så det tog ett tag att komma upp till åttonde våningen. Det ser ut som ett språklabb. Det skulle inte ha varit så hemskt i sig (jag hade förväntat mig en fonetik lektion någon gång snart), om studenterna allihopa inte varit från östraste delarna av Asien! Jag kände mig rätt mycket som en utböling. Läraren frågade efter uppropet var jag kom ifrån, och förklarade sedan att hon hade lektion för andra européer på måndagarna. Men det krockade med min andra lektion. Inga problem, gå med oss ändå, avslutade hon med.
Vi hade böcker på ryska/kinesiska! De gick igenom problem som att skilja B från P!!! Visst, det är jättesvårt för en asiat, men för mig? Nästa lektion måste vara att skilja R från L, om det inte var den första… Jag satt igenom lektionen, men hade redan bestämt mig för att aldrig mer komma tillbaka.
Igår kväll kom Tatiana in med ett par gratisbiljetter till en musikalisk föreställning som skulle hållas ikväll. En av de mest prisade sovjetiska kompositörerna fortfarande i livet, han hette Evgenij Doga, från Makedonien, skulle framföra några stycken. Musiken var jättetrevlig, om man nu får använda det adjektivet. Men, på vardera sida om scenen stod två stora tv-apparater och visade ett bildspel där vår käre kompositör var i första rummet. Det var väl en fin tanke, men personligen tycker jag att det blev lite fel, då det jämte vår konsert, visades en film om en av de mer storslagna konserterna han gett. Vårt spektakl såg då så litet ut i jämförelse.
Universitetets rektor prisade kvällen, och Evgenij lite väl i överkant. Det tiggdes om applåder före, efter, under, och mellan varje framträdande. Samtidigt skulle även denna lilla föreställning förevigas (de måste ju ha något nytt att visa vid sidan av nästa show), och kamera männen klampade omkring lite överallt vare sig det passade sig eller ej. Jag blir trött på allt detta förhärligande. Är någonting underbart, behöver man inte säga det… mer än en gång… När stunden sedan länge passerat. (Ni vet, en lögn under polisförhör, ändras inte, utan förblir densamma.)
Tuesday, October 23, 2007
uppdatering
22.10.07
Vaknade inte fullt utvilad imorse. Fick låna en bok av min granne igår, då det visade sig att man inte får bibliotekskort här om man pluggar mindre än ett år. Men jag vet inte om det var boken som gjorde att jag stannade uppe sent, eller att jag är en av världens tröttaste människor för tillfället. Boken heter i vilket fall Moskva 2042 och handlar om en man som gör en tidsresa. Jag har inte kommit längre än att han överväger finansieringen av resan, vilken går på en fyra miljoner D-mark.
Satt ganska länge och pratade med Tatiana igår kväll. Vi pratar ganska mycket om hur Sverige är, hur Litauen är och hur Ryssland är.
Vova, killen som installerar Internet, kom också och kollade anslutningsmöjligheterna här. Han skulle komma idag och installera - var planen. Men än så länge har jag inte sett röken av honom. Han suckade förståss när han såg att det var en Mac jag besatt. Har ringt och skickat sms några gånger. Men han kommer när han vill, Hinner jag, kommer jag, var det sista jag hörde av honom. Har han inte varit här ikväll, ringer jag igen imorgon. Man måste köra hårt mot hårt.
Det är fy skam att det inte har rent kranvatten här kan tilläggas(fyllt med diverse tungmetaller istället). Har nästan gjort av med 8 l den här veckan. De kostar ändå en 45 rubel/dunken…
Min lärarinna idag måste ha varit världens gulligaste! Det var en gammal pensionerka med en lätt puckelrygg och ett ständigt leende på läpparna. Var väldigt mån om att jag skulle känna mig som hemma. Ni måste visa Sofia matsalen, det här kopierar jag åt dig osv. Lektion hela dagen, från 11-4.
Till förströelse, förutom grannen och boken har jag schacket på datorn. Spelar jag på lättaste, är chanserna stora att jag vinner. Men höjer man nivån om bara så lite, sitter jag där och frågar datorn om hintar, ångrar drag, och förlorar tillslut ändå. Datorn är lite partisk när den supposedly hjälper mig…
Dagens visdom, om vi nu skall hitta en sådan, måste vara att ta trapporna istället för hissen, i den mån det är möjligt. De är ofta fullproppade och åker med en herrans fart både upp och ned. Historien förtäljer också att de går sönder ibland… Inte direkt otippat då de går så snabbt, och ”klarar av 1000 kg eller 13 pers”. De är inte större än en normalstor hiss hemma, vilken tar in 8 personer.
Nu skall jag fortsätta mitt parti schack, och lägga min tro till att Vova finner i sitt hjärta att hjälpa en stackare i behov av lite uppkoppling.
Vaknade inte fullt utvilad imorse. Fick låna en bok av min granne igår, då det visade sig att man inte får bibliotekskort här om man pluggar mindre än ett år. Men jag vet inte om det var boken som gjorde att jag stannade uppe sent, eller att jag är en av världens tröttaste människor för tillfället. Boken heter i vilket fall Moskva 2042 och handlar om en man som gör en tidsresa. Jag har inte kommit längre än att han överväger finansieringen av resan, vilken går på en fyra miljoner D-mark.
Satt ganska länge och pratade med Tatiana igår kväll. Vi pratar ganska mycket om hur Sverige är, hur Litauen är och hur Ryssland är.
Vova, killen som installerar Internet, kom också och kollade anslutningsmöjligheterna här. Han skulle komma idag och installera - var planen. Men än så länge har jag inte sett röken av honom. Han suckade förståss när han såg att det var en Mac jag besatt. Har ringt och skickat sms några gånger. Men han kommer när han vill, Hinner jag, kommer jag, var det sista jag hörde av honom. Har han inte varit här ikväll, ringer jag igen imorgon. Man måste köra hårt mot hårt.
Det är fy skam att det inte har rent kranvatten här kan tilläggas(fyllt med diverse tungmetaller istället). Har nästan gjort av med 8 l den här veckan. De kostar ändå en 45 rubel/dunken…
Min lärarinna idag måste ha varit världens gulligaste! Det var en gammal pensionerka med en lätt puckelrygg och ett ständigt leende på läpparna. Var väldigt mån om att jag skulle känna mig som hemma. Ni måste visa Sofia matsalen, det här kopierar jag åt dig osv. Lektion hela dagen, från 11-4.
Till förströelse, förutom grannen och boken har jag schacket på datorn. Spelar jag på lättaste, är chanserna stora att jag vinner. Men höjer man nivån om bara så lite, sitter jag där och frågar datorn om hintar, ångrar drag, och förlorar tillslut ändå. Datorn är lite partisk när den supposedly hjälper mig…
Dagens visdom, om vi nu skall hitta en sådan, måste vara att ta trapporna istället för hissen, i den mån det är möjligt. De är ofta fullproppade och åker med en herrans fart både upp och ned. Historien förtäljer också att de går sönder ibland… Inte direkt otippat då de går så snabbt, och ”klarar av 1000 kg eller 13 pers”. De är inte större än en normalstor hiss hemma, vilken tar in 8 personer.
Nu skall jag fortsätta mitt parti schack, och lägga min tro till att Vova finner i sitt hjärta att hjälpa en stackare i behov av lite uppkoppling.
uppdatering
19.10.07
Har just kommit tillbaka efter att ha tittat på Lasershowen de repeterade igår, Ikväll hade de musik till och ett hejdundrandes fyrverkerikalas. Jag hade bestämt idag på dagen med John att vi skulle gå och titta på spektaklet. Min granne bjöd mig att gå med henne, och John tog med sig två kompisar som började med att våldgästa mig på rummet. Det var två jättesöta trevliga tjejer som fnittrade i ett. Vi kom tillslut ut lite senare än planerat och tittade på showen om varade i en tjugo minuter kanske. Sen ville de alla upp på taket. Jag orkade verkligen inte med mera fnitter, och framför allt ville jag inte hoppa ut genom de fönster i killarnas toalett, vilket är vägen man tvunget måste ta för att komma ut. Jag sa hastigt hejdå till alla och mer eller mindre sprang därifrån. De måste tyckt att jag var mycket konstig.
Imorse klev jag upp och åt frukost på rummet. Utsikten från mitt fönster är verkligen trevlig. I fjärran ser man Moskvafloden, och i förgrunden en magnifik pelare. Båda hållen vätter mot grönskande parker, bilarna rullar runt på gatorna, och folk tar till och med sina bröllopsfoton alldeles utanför (vilket jag såg denna gråmulna dag.)
Efter frukosten var planen att gå till metron för att fixa studentrabbatt på metrokortet, för att sedan åka till Ikea. Min blankett tog de emot, gav mig ett kvitto och bad mig återkomma om två veckor.
Vi begav oss. För att komma till Ikea måste man ta tunnelbanan till ändstationen och sedan fortsätta med gratisbuss. Ditvägen var relativt smärtfri.
På Ikea shoppade jag loss. Det är billigt, men det kostar ändå några kronor eller tior mer än samma produkt i Sverige. Alla namn var också transkriberade till kyrilliska bokstäver. Överallt var det också svenska flaggor och skyltar på svenska med översättning.
Gafflar var en sak jag var ute efter. Tursamt nog gick vi till matsalen och åt innan vi kom ned till gaffelutställningen. Varför var det tur? Jo, för jag kom på den brillianta idén att sno ett par gafflar där istället för att betala en 200 rubel. Jag tror inte John ser på mig med samma aktning som förut...
Tillbakavägen var inte smärtfri. Gratisbussen fastnade i en propka, och där stod vi utan sittplats. En timme tog den annars femton minuter långa bussresan. En del hoppade av längst vägen, allteftersom de tröttnade. Jag kom hem och stupade i säng innan jag hunnit rabbla alla ryska regelbundna verb som börjar på p (det är ganska många).
Dagens höjdpunkt var nog inte fyrverkerierna eller gaffeldramat utan den lilla maltjisjkan Vanja. Han stod utanför och tittade in på de andra barnen i lekhörnan på Ikea. Jag satt utanför på bänken. Den lilla pojken vågade inte gå in och leka med de andra små barnen. Han började istället diskret locka till sig min uppmärksamhet genom att putta på mig, på avstånd, genom att putta på stolsdynorna. Det blev lite jobbigt i längden, men vem kan inte låta bli att le åt en liten Vanja, som vågar putta på mig, flera gånger större än han själv, men inte vågar leka med småflickorna där inne bland kuddarna?
Har just kommit tillbaka efter att ha tittat på Lasershowen de repeterade igår, Ikväll hade de musik till och ett hejdundrandes fyrverkerikalas. Jag hade bestämt idag på dagen med John att vi skulle gå och titta på spektaklet. Min granne bjöd mig att gå med henne, och John tog med sig två kompisar som började med att våldgästa mig på rummet. Det var två jättesöta trevliga tjejer som fnittrade i ett. Vi kom tillslut ut lite senare än planerat och tittade på showen om varade i en tjugo minuter kanske. Sen ville de alla upp på taket. Jag orkade verkligen inte med mera fnitter, och framför allt ville jag inte hoppa ut genom de fönster i killarnas toalett, vilket är vägen man tvunget måste ta för att komma ut. Jag sa hastigt hejdå till alla och mer eller mindre sprang därifrån. De måste tyckt att jag var mycket konstig.
Imorse klev jag upp och åt frukost på rummet. Utsikten från mitt fönster är verkligen trevlig. I fjärran ser man Moskvafloden, och i förgrunden en magnifik pelare. Båda hållen vätter mot grönskande parker, bilarna rullar runt på gatorna, och folk tar till och med sina bröllopsfoton alldeles utanför (vilket jag såg denna gråmulna dag.)
Efter frukosten var planen att gå till metron för att fixa studentrabbatt på metrokortet, för att sedan åka till Ikea. Min blankett tog de emot, gav mig ett kvitto och bad mig återkomma om två veckor.
Vi begav oss. För att komma till Ikea måste man ta tunnelbanan till ändstationen och sedan fortsätta med gratisbuss. Ditvägen var relativt smärtfri.
På Ikea shoppade jag loss. Det är billigt, men det kostar ändå några kronor eller tior mer än samma produkt i Sverige. Alla namn var också transkriberade till kyrilliska bokstäver. Överallt var det också svenska flaggor och skyltar på svenska med översättning.
Gafflar var en sak jag var ute efter. Tursamt nog gick vi till matsalen och åt innan vi kom ned till gaffelutställningen. Varför var det tur? Jo, för jag kom på den brillianta idén att sno ett par gafflar där istället för att betala en 200 rubel. Jag tror inte John ser på mig med samma aktning som förut...
Tillbakavägen var inte smärtfri. Gratisbussen fastnade i en propka, och där stod vi utan sittplats. En timme tog den annars femton minuter långa bussresan. En del hoppade av längst vägen, allteftersom de tröttnade. Jag kom hem och stupade i säng innan jag hunnit rabbla alla ryska regelbundna verb som börjar på p (det är ganska många).
Dagens höjdpunkt var nog inte fyrverkerierna eller gaffeldramat utan den lilla maltjisjkan Vanja. Han stod utanför och tittade in på de andra barnen i lekhörnan på Ikea. Jag satt utanför på bänken. Den lilla pojken vågade inte gå in och leka med de andra små barnen. Han började istället diskret locka till sig min uppmärksamhet genom att putta på mig, på avstånd, genom att putta på stolsdynorna. Det blev lite jobbigt i längden, men vem kan inte låta bli att le åt en liten Vanja, som vågar putta på mig, flera gånger större än han själv, men inte vågar leka med småflickorna där inne bland kuddarna?
uppdatering
18.10.07
Igår kväll följde jag med John till en liten fest som ett par serber i hans klass höll. Men först gick vi till Ramstore, mataffären vid tunnelbanan, och införskaffade lite proviant, dvs ett par öl och en flaska vodka och apelsinjuice. Hade helst velat ha tomatjuice, men det låg inte på min lott att vara kräsen när John för en gångs skull planerade att hälla i sig lite sprit.
Affären Ramstore är lite speciell. Det är inget ryskt namn, utan kedjan är arabisk. De muslimska etiska reglerna reglerar därför i vilka mängder sprit finns tillgänglig, och hur länge. Halva affären är således inte ett stort systembolag, utan ett litet. Alkoholen säljes heller inte efter en viss tid på kvällen.
I studentrummet, till vilket vi kom, dracks det mest rött vin (eller svart som det heter på serbiska), och öl av procenthalten minst 8, högst 16%!!! De lokala ryssarna såg det som sin uppgift att spela gitarr och sjunga ryska folksånger och poplåtar. Efter att vodkan var uppdrucken, nersköljd med den starka ölen (som verkligen inte var god), begav vi oss upp på taket av huvudbyggnaden. Det var dock rätt dimmigt, och utsikten uteblev. Annars ligger Universitetet otroligt vackert beläget på ett berg med utsikt över hela staden. Här är luften också den friskaste i hela Moskva (vilket inte behöver betyda att den är särskilt ren). På kvällarna efter att jobben slutar, bildas enorma bilköer, propki, som de kallas här. Trafiken står helt still, somliga ger till och med upp, lämnar bilen, låser och går istället till tunnelbanan. Bensinen är otroligt billig, och allas dröm är att köpa bil. I slutändan blir det inte optimalt för varken natur eller kultur.
Efter den lilla utflykten gick vi hem till mig och drack kefir och åt skorpor. När jag sedan skulle diska i handfatet i toan, tappade jag självklart en av mina nya fina koppar som jag köpt så sent som dagen innan. De var stora och vita med röda hjärtan på. Väckte min granne som log och sov..
Tatiana tröstade mig dagen efter med att säga att det ger lycka att ha sönder något. Vi pratade också om patriotism i Ryssland, och vilken dålig klang ordet har i Sverige.
Imorse svabbade jag först mitt golv, det var hur skitigt som helts, graznij, sedan tog jag mig för att utföra lite byråkratiska åtaganden som gick smärtfritt. Jag har ändå inte fått så många papper som jag skall kuta runt med. Men det kommer, har jag fått höra. Efter att ha virrat runt lite i ett par korridorer på väg hem till rummet tappar jag såklart bort mig totalt. Men vem kommer då inte till min räddning om inte mina kära sosedka?
Hade lektion på eftermiddagen. Ganska trevligt, men jag förstår inte varför vi var tvungna att jobba över 40 min. Sedan bar det av hemåt igen. Gud var jag var hungrig. Stack och knackade på hos John, men mötte honom sedan i trappen då han var på väg ifrån mitt rum. Vi gick och köpte korv och morot och kokade oss lite mat med massa chili. Vi gick ur för att köpa ett sim-kort till mobilen, men fastnade på vägen av att det repeterades inför en laser-show på fasaden till universitetets stora ingång. I morgon kommer det nämligen vara en stor vetenskapsfestival, second year running. Slutligen, efter att ha stått trollbundna ett tag, och tagit lite fotografier (det är svårt att fånga laser på bild), fick jag tag på mitt sim-kort och återvände hem. Har kollat på en skum, skum sovjetisk film på Johns dator, men nu är det dags att lägga sig.
Igår kväll följde jag med John till en liten fest som ett par serber i hans klass höll. Men först gick vi till Ramstore, mataffären vid tunnelbanan, och införskaffade lite proviant, dvs ett par öl och en flaska vodka och apelsinjuice. Hade helst velat ha tomatjuice, men det låg inte på min lott att vara kräsen när John för en gångs skull planerade att hälla i sig lite sprit.
Affären Ramstore är lite speciell. Det är inget ryskt namn, utan kedjan är arabisk. De muslimska etiska reglerna reglerar därför i vilka mängder sprit finns tillgänglig, och hur länge. Halva affären är således inte ett stort systembolag, utan ett litet. Alkoholen säljes heller inte efter en viss tid på kvällen.
I studentrummet, till vilket vi kom, dracks det mest rött vin (eller svart som det heter på serbiska), och öl av procenthalten minst 8, högst 16%!!! De lokala ryssarna såg det som sin uppgift att spela gitarr och sjunga ryska folksånger och poplåtar. Efter att vodkan var uppdrucken, nersköljd med den starka ölen (som verkligen inte var god), begav vi oss upp på taket av huvudbyggnaden. Det var dock rätt dimmigt, och utsikten uteblev. Annars ligger Universitetet otroligt vackert beläget på ett berg med utsikt över hela staden. Här är luften också den friskaste i hela Moskva (vilket inte behöver betyda att den är särskilt ren). På kvällarna efter att jobben slutar, bildas enorma bilköer, propki, som de kallas här. Trafiken står helt still, somliga ger till och med upp, lämnar bilen, låser och går istället till tunnelbanan. Bensinen är otroligt billig, och allas dröm är att köpa bil. I slutändan blir det inte optimalt för varken natur eller kultur.
Efter den lilla utflykten gick vi hem till mig och drack kefir och åt skorpor. När jag sedan skulle diska i handfatet i toan, tappade jag självklart en av mina nya fina koppar som jag köpt så sent som dagen innan. De var stora och vita med röda hjärtan på. Väckte min granne som log och sov..
Tatiana tröstade mig dagen efter med att säga att det ger lycka att ha sönder något. Vi pratade också om patriotism i Ryssland, och vilken dålig klang ordet har i Sverige.
Imorse svabbade jag först mitt golv, det var hur skitigt som helts, graznij, sedan tog jag mig för att utföra lite byråkratiska åtaganden som gick smärtfritt. Jag har ändå inte fått så många papper som jag skall kuta runt med. Men det kommer, har jag fått höra. Efter att ha virrat runt lite i ett par korridorer på väg hem till rummet tappar jag såklart bort mig totalt. Men vem kommer då inte till min räddning om inte mina kära sosedka?
Hade lektion på eftermiddagen. Ganska trevligt, men jag förstår inte varför vi var tvungna att jobba över 40 min. Sedan bar det av hemåt igen. Gud var jag var hungrig. Stack och knackade på hos John, men mötte honom sedan i trappen då han var på väg ifrån mitt rum. Vi gick och köpte korv och morot och kokade oss lite mat med massa chili. Vi gick ur för att köpa ett sim-kort till mobilen, men fastnade på vägen av att det repeterades inför en laser-show på fasaden till universitetets stora ingång. I morgon kommer det nämligen vara en stor vetenskapsfestival, second year running. Slutligen, efter att ha stått trollbundna ett tag, och tagit lite fotografier (det är svårt att fånga laser på bild), fick jag tag på mitt sim-kort och återvände hem. Har kollat på en skum, skum sovjetisk film på Johns dator, men nu är det dags att lägga sig.
uppdatering
17.10.07
Igår efter middagen träffade jag min nya granne, en jättetrevlig rysktalande litau. Hon läser biologi och heter Tatiana. Hon bjöd direkt in mig på chai och förklarade hur trevligt det skulle bli med en granne. Hon har redan varit här i fyra månader utan sällskap, och grannarna i korridoren höll sig tydligen mest för sig själva. Hade det inte varit för att jag varken packat upp, städat rummet eller sovit hade jag nog stannat lite längre. Gick istället och gjorde mig hemmastadd (kom när du vill, du stör inte, sa hon). Jag behövde verkligen införskaffa en massa saker var det sista jag tänkte innan jag somnade.
Tyvärr så funkade inte elutagen i hallen, där jag ställt kylen som John kirrat. Tatiana hade sagt till korridorens administrator upprepade gånger med inget hade hänt (jag gick dit idag och förklarade väldigt taffligt hur läget var, och vips så kom hon ned och vred på något, och så är kylen igång!)
Idag gjorde jag ett test på morgonen för att se vilken grupp jag skall studera med. Testet gick ganska fort, och jag fick hoppa in i en grupp direkt som satt och tittade på film. Det gick redan två svenska där. Karin och Anders. Anders är också mer känd som ”den-tredje-stipendiaten-som-inte-haft-några-som-helst-problem”. Efter lektionen skolkade jag från ett seminarium (obligatoriskt, men man fick välja vilket som helst, så hur skall de ha koll?), och gick istället och handlade.
Efter ett par vändor till varuhuset en bit härifrån har jag nu en vattenkokare, kefir(mums!), tekoppar, kniv, sked (gafflarna var för dyra), tallrikar och tvättmedel av diverse sorter. På universitetet köpte jag ceylonte och en tesil i en te-affär, och vatten i en liten butik (en si sådär 4 liter). Vad gott det är med te!
Jag har träffat en finska mitt emot Johns rum också som var riktigt trevlig. Hon pratar dock bara engelska, vilket egentligen är synd. Märkte också hur jag på dessa två dagar jag varit här, redan börjar tänka på ryska. Vissa ord kommer liksom av sig självt istället för den engelska motsvarigheten. Hon hade också haft hur mycket problem som helst när hon kom, men trivdes nu hur bra som helst.
Nu skall jag gå och äta middag.
Igår efter middagen träffade jag min nya granne, en jättetrevlig rysktalande litau. Hon läser biologi och heter Tatiana. Hon bjöd direkt in mig på chai och förklarade hur trevligt det skulle bli med en granne. Hon har redan varit här i fyra månader utan sällskap, och grannarna i korridoren höll sig tydligen mest för sig själva. Hade det inte varit för att jag varken packat upp, städat rummet eller sovit hade jag nog stannat lite längre. Gick istället och gjorde mig hemmastadd (kom när du vill, du stör inte, sa hon). Jag behövde verkligen införskaffa en massa saker var det sista jag tänkte innan jag somnade.
Tyvärr så funkade inte elutagen i hallen, där jag ställt kylen som John kirrat. Tatiana hade sagt till korridorens administrator upprepade gånger med inget hade hänt (jag gick dit idag och förklarade väldigt taffligt hur läget var, och vips så kom hon ned och vred på något, och så är kylen igång!)
Idag gjorde jag ett test på morgonen för att se vilken grupp jag skall studera med. Testet gick ganska fort, och jag fick hoppa in i en grupp direkt som satt och tittade på film. Det gick redan två svenska där. Karin och Anders. Anders är också mer känd som ”den-tredje-stipendiaten-som-inte-haft-några-som-helst-problem”. Efter lektionen skolkade jag från ett seminarium (obligatoriskt, men man fick välja vilket som helst, så hur skall de ha koll?), och gick istället och handlade.
Efter ett par vändor till varuhuset en bit härifrån har jag nu en vattenkokare, kefir(mums!), tekoppar, kniv, sked (gafflarna var för dyra), tallrikar och tvättmedel av diverse sorter. På universitetet köpte jag ceylonte och en tesil i en te-affär, och vatten i en liten butik (en si sådär 4 liter). Vad gott det är med te!
Jag har träffat en finska mitt emot Johns rum också som var riktigt trevlig. Hon pratar dock bara engelska, vilket egentligen är synd. Märkte också hur jag på dessa två dagar jag varit här, redan börjar tänka på ryska. Vissa ord kommer liksom av sig självt istället för den engelska motsvarigheten. Hon hade också haft hur mycket problem som helst när hon kom, men trivdes nu hur bra som helst.
Nu skall jag gå och äta middag.
Tuesday, October 16, 2007
Ankomst
Efter att planet landat i Moskva fyra timmar försenat, stod John där och mötte mig. Han fick släpa min 23 kg tunga väska över slasken. Vi började med att ta en taxi eftersom tunnelbanan slutat att gå. Efter att John nämt hur viktigt det är med säkerhetsbälte ser vi en totalkvaddad bil mitt i vägen. Vår trogne chaufför springer ut med mobilen i högsta hand, men smällen måste ha inträffat långt tidigare, för ingen människa finns i bilen, eller utanför.
Framme vid universitetet är det inga problem att komma in. En söt vakt står i sin vaktkur och släpper in mig efter att ha tittat lite på mitt pass, och andra papper som jag hoppas kommer ha någon betydelse även längre fram. Det där gick lätt!
Men, eftersom ingenting med denna resa gått rätt, eller enl. planerna borde vi inte tagit ut segern i förskott. Inne i byggnaden knackar vi på i jourbåset för att jag skall få mitt rum. Tanten sover, men vaknar när vi bultar lite hårdare. Utan krumbukter så fick jag helt enkelt inte något rum. Hon hade inget papper där det stod att jag skulle få komma in. Så jag råds att ta in på hotell. Knappast! Samma sak hände John när han kom för en månad sedan. Han fick sonika ta sitt pick och pack och crasha hos en vän. Men vad skall jag göra? Det går inte att komma in på studenthemmet utan passersedel. Efter mycket övervägande tar John upp min packning på sitt rum, och jag skall muta mig förbi vakterna. De är tre stycken, och jag har aldrig mutat någon förut. De skrattade gått åt mig. Jag blev faktiskt arg och skrek på dem och gick därifrån. Jag vill komma in, kom igen!
Det hela slutar med att vi sitter hela natten på ett internetcafé i närheten och kollar på en inspelad pjäs av en riktigt duktig contemporary rysk dramatiker på Johns dator. Lite te till det, och vem kan inte hålla sig vaken? Ok, jag sov några minuter här och där.
Kl 8 kunde vi gå in till en av de många matsalarna på universitetet och äta billig frukost. Sedan var det lite fler administrativa enheter öppna, och jag kunde få ett gästpasserkort. Vi tränger ihop oss i Johns lilla säng. Somnar direkt, och kliver upp vid halv två. Det finns fortfarande hur mycket som helts att fixa, like you would never believe! Efter att ha läst ryska, tycker jag att jag borde hänga med, men John får guida mig mellan alla rum, visa vilka papper jag skall visa, och hjälpa mig att ställa mig i kö (det är en konst, då alla står i en stor klunga). Efter att ha fått nycklarna till rummet (det absolut sista jag fick efter alla vändor) infinner sig den första glada överraskningen.
Mitt rum är jättestort och fint! Man delar två personer på en hall, toalett och dusch. Har ännu inte träffat min granne. Har inte packat upp heller, utan gick till cafét där jag sitter nu och skriver. Gratis trådlöst nätverk är alltid uppskattat.
Nu skall vi se hur snabbt jag somnar ikväll!
Framme vid universitetet är det inga problem att komma in. En söt vakt står i sin vaktkur och släpper in mig efter att ha tittat lite på mitt pass, och andra papper som jag hoppas kommer ha någon betydelse även längre fram. Det där gick lätt!
Men, eftersom ingenting med denna resa gått rätt, eller enl. planerna borde vi inte tagit ut segern i förskott. Inne i byggnaden knackar vi på i jourbåset för att jag skall få mitt rum. Tanten sover, men vaknar när vi bultar lite hårdare. Utan krumbukter så fick jag helt enkelt inte något rum. Hon hade inget papper där det stod att jag skulle få komma in. Så jag råds att ta in på hotell. Knappast! Samma sak hände John när han kom för en månad sedan. Han fick sonika ta sitt pick och pack och crasha hos en vän. Men vad skall jag göra? Det går inte att komma in på studenthemmet utan passersedel. Efter mycket övervägande tar John upp min packning på sitt rum, och jag skall muta mig förbi vakterna. De är tre stycken, och jag har aldrig mutat någon förut. De skrattade gått åt mig. Jag blev faktiskt arg och skrek på dem och gick därifrån. Jag vill komma in, kom igen!
Det hela slutar med att vi sitter hela natten på ett internetcafé i närheten och kollar på en inspelad pjäs av en riktigt duktig contemporary rysk dramatiker på Johns dator. Lite te till det, och vem kan inte hålla sig vaken? Ok, jag sov några minuter här och där.
Kl 8 kunde vi gå in till en av de många matsalarna på universitetet och äta billig frukost. Sedan var det lite fler administrativa enheter öppna, och jag kunde få ett gästpasserkort. Vi tränger ihop oss i Johns lilla säng. Somnar direkt, och kliver upp vid halv två. Det finns fortfarande hur mycket som helts att fixa, like you would never believe! Efter att ha läst ryska, tycker jag att jag borde hänga med, men John får guida mig mellan alla rum, visa vilka papper jag skall visa, och hjälpa mig att ställa mig i kö (det är en konst, då alla står i en stor klunga). Efter att ha fått nycklarna till rummet (det absolut sista jag fick efter alla vändor) infinner sig den första glada överraskningen.
Mitt rum är jättestort och fint! Man delar två personer på en hall, toalett och dusch. Har ännu inte träffat min granne. Har inte packat upp heller, utan gick till cafét där jag sitter nu och skriver. Gratis trådlöst nätverk är alltid uppskattat.
Nu skall vi se hur snabbt jag somnar ikväll!
Subscribe to:
Posts (Atom)