Arbat

27.10.07

Igår åkte jag in till Arbat, åh Arbat.
Ulitsa Arbat måste nog vara Moskvas mest kända gata. Motsvarigheten är nog Carnaby street i London. Förr i världen var Arbat hem till konstnärer och annat löst folk. Men tiderna förändras, och nu är det hem för juvelerarbutiker och suvenirer.
Det kanske inte är så speciellt här, ändå, tänkte jag när jag gick, men när man får lite perspektiv, inser man hur genuina kvarteren här omkring egentligen är. Moskva är annars en enda stor farled. Tänk er E4, med affärer på var sida. En gata kan sträcka sig i det oändliga, utan vare sig övergångställe, eller gångtunnel. Men det är så himla gulligt, hur det mitt i stan ligger små kyrkor med förgyllda kupoler. Under sovjettiden användes kyrkorna inte till bedjan, utan som lager, eller som boxningsring… Det är i alla fall därför de fått stå kvar. Och nu, så vet jag inte om de mest står som prydnad, eller besöks av alla nyblivna och återupplivade ortodoxer. ”Jag är inte kristen, jag är ortodox”. De har en intressant självbild…



Mitt riktiga mål för redan var Dom Knigi, eller snarare Bokhuset på svenska. En enorm affär där jag hoppades hitta en rysk-rysk ordbok. Det gjorde jag mycket riktigt, och även en liten pytteordbok med ungdomsslang. Den var egentligen ämnad till föräldrar, och andra som ville förstå dagens studenter och tonåringar… Det skulle vara jag det. Saken är den att ryskan pratas på så många nivåer. Det är inte alla som har lärt sig alla regler, alla olika verb eller ren hövlighet. Ibland står t o m John förstummad och förstår inte heller vad de pratar om. Då vet jag att det är illa.

Innan jag tog tunnelbanan in till centrum, gick jag för att hämta ut mitt studentmetrokort. Jag lämnade in alla dokument för en vecka sedan, och kortet skulle vara klart om två. Men jag tänkte, att här i Ryssland går det såklart snabbt, så jag testade. Inga problem här inte, mitt kuvert låg där och väntade på mig. Men kortet gäller bara per kalendermånad, och vackra oktober går mot sin ände…
Det är ett himlans bra kort ändå. Går på en 162 rubel i månaden. En resa kostar 14 rubel, så man går lätt runt.

Jag åkte mitt i rusningen både fram och tillbaka. Det var helt otroligt. Så mycket folk som slussades igenom gångar och rulltrappor. För att byta linje är det inte bara att åka ned eller upp en våning, utan man måste upp, ut, in och igenom. Men det är väl skyltat. Dock så står det inte alltid vilken station man kommer till. Man måste istället vara uppmärksam på vad de ropar ut i högtalarna. De är så himla söta. Ibland är det en mansröst, och ibland en kvinnoröst. De uppmanar sedan till att ge sittplatserna till äldre, invalider (hehe, som de kallar handikappade) och till dem som reser med barn.

På kvällen kom grannen från mitt emot över. Han är också från Litauen och känner Tatiana. John kom också med. Vi satt och drack lite öl, och Vova, som grannen också heter, berättade ganska utförligt om ”fake-krig”, eller vad man nu skall kalla det. Man skjuter på varandra och springer runt i skogen. Det var inte paintball, utan man använde lösa skott på nått vänster. Jag skojar inte om jag säger att han säkert pratade om det en timme.
Sen gick vi till Anders rum och drack lite mer. Och där slutar historien lyckligt.